lagfäst kungamakt under högmedeltiden 140 rad forskare allt sedan Ebbe Hertzberg (1847–1912) och Absalon Taranger (1858–1930) till nu verksamma forskare som Jørn Øyrehagen Sunde och Sverre Bagge har konstaterat att den norske kungen under 1200-talet fått en osedvanligt stark rättslig makt ur såväl ett nordiskt som ett allmäneuropeiskt perspektiv.129 Både kungamaktens omfattande rättsliga befogenhet och den tidiga skriftliga kodifieringen av lagar i Norge har tarvat en förklaring och det är framförallt ett starkt engelskt inflytande som har pekats ut som förklaring.130 I sitt numera klassiska arbete ”De norske folkelovbøker” framhöll Absalon Taranger att tingsmenigheternas sedvanerätt i de norska landskapslagarna är kompletterade med sådana påbud från kung och kyrka som vunnit tingsmenigheternas bifall.131 Uppfattningen är i stort sett densamma än idag. Enligt de flesta historiker och rättshistoriker ägde de första verkliga ansatserna till kunglig lagstiftning rum vid mitten av 1100-talet.132 Utvecklingen anses, i grova drag, ha börjat med att kungen enbart kunde utfärda kompletbrott under senmedeltiden och Sanmark, ”The communal nature of the judicial systems in early medieval Norway” (kap. 2, fotnot 18), s. 31–64 den kollektivistiska rättskulturen under tidig medeltid. 129 Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50); Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6); Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23); Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46); Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7); Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23). 130 Detta är explicit uttryckt av Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 229–230, Gelting, ”Jydske Lov i de europæiske feudalsamfund” (kap. 3, fotnot 38), s. 31, Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 44 och Sawyer, Peter, ”Engelsk innflytelse på den norske rikssamlingen”, i Olav Skevik (red.), Kongemøte på Stiklestad. Foredrag fra seminar om kongedømmet i vikingtid og tidlig middelalder, Verdal, 1999, s. 100. Liknande tankar framfördes för första gången av Taranger, Absalon, Den angelsaksiske kirkes indflydelse paa den norske, Kristiania 1890. Cheyette, ”The invention of the state” (kap. 1, fotnot 70), s. 151 framhåller att England utgör ett undantag i Europa med sin skriftliga kultur på folkspråket under 900- och 1000-talen. Både ett omfattande bruk av skriftfäst lag och användning av folkspråket i skrift var typiskt för de brittiska öarna men efter den normandiska invasionen år 1066 ökade dock bruket av latin som skriftspråk i England, se Clanchy, M[ichael] T[homas], From memory to written record. England, 1066–1307, London 1979, s. 154, 165–166. 131 Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 21), s. 184, 202. Att tingsmenigheten hade suverän lagstiftningsmakt framgår t.ex. av GulL 5, 314. Även avgifter till kyrkan byggde ursprungligen på avtal mellan kyrka och tingsmenighet, se GulL 8–9. Enligt t.ex. GulL 2–10, 15–17, 314 tycks enighet hos tingsmenigheten vid lagtinget ha krävts för att något skulle bli erkänt som lag. 132 Se t.ex. Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 220; Robberstad, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot 100), s. 138; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 95–97, 114; Jón Viðar Sigurðsson, m.fl., ”Making and using the law in the North, c. 900–1350” (kap. 2, fotnot 18), s. 38; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 335.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=