RB 72

kapitel 3 • kungen och rättskipningen 139 talet, parallellt med en viss ökning av kungens dömande makt. En växande kunglig lagstiftningskompetens kommer till uttryck genom att kungen sedan år 1200 hävdade rätten att utfärda stadgelagstiftning. Några årtionden senare hävdade kungen också rätten att utarbeta rikets lagar för tingsmenigheten att anta eller avvisa. Under loppet av 1200-talet växte även kungens exekutiva makt; kungen fick i ökande grad ansvaret för att skydda svaga grupper och för att verkställa straff. Vid slutet av 1200-talet började den ökande kungliga rättsliga makten av andra aktörer betraktas som hotfull. Den begränsades därför, vilket bland annat innebar att kungen blev fråntagen funktionerna både som rikets högste domare och som lagstiftare. Expansionen av den norska kungamaktens rättsliga befogenheter och uppgifter är betydligt bättre utforskad än för dansk eller svensk del.128 En lång 128 Den viktigaste nyare översikten av det medeltida norska rättssystemet är Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7) men även Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23) behandlar ämnet ganska ingående. De norska landskapslagarnas tillkomstprocess, och graden av kungligt inflytande på dem, har i synnerhet behandlats av Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 21), s. 183–211, Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 14), s. 5–68. En närstudie av GulL och dess historiska kontext föreligger i Helle, Gulatinget og gulatingslova (kap. 1, fotnot 23); jmf även Tamm, ”Gulatingsloven og de andre gamle nordiske landskabslove” (kap. 2, fotnot 17), s. 292–308. Sunde, Jørn Øyrehagen, ”Lov, rett og rette dommar – Lovgjevingsarbeidet under kong Magnus Lagabøtar på 1270-talet”, i Jørn Øyrehagen Sunde, Den juridiske komedien. Ein antologi over tanke og praksis i den norske rettskulturen si historie, Bergen 2007, s. 72– 88 har analyserat tillkomsten av, och rättstänkandet bakom, MLLochMLBL. Principerna för lagändringar, och synen på gammal och ny rätt i det medeltida Norge, behandlas bl.a. av Torkelsen, Edwin & Blom, Grethe Authén, ”Fra gammel rett til ny lov”, [norsk] Historisk tidsskrift 63 1984: 233–286, s. 233–286, Norseng, Per, ”Gammel rett, ny lov – ett fett?”, [norsk] Historisk tidsskrift 66 1987, s. 62–81 och Helle, Knut, ”Rettsoppfatninger og rettsendringer: Europa og Norge i middelalderen”, i Geir Atle Ersland m.fl. (red.), Festskrift til Historisk institutts 40-års jubileum, Bergen 1997, s. 41–70, Helle, Knut, ”Lov og rett i middelalderen – et tilsvar til Kåre Lunden”, Forum medievale 2 1998: 1–6, Helle, ”Lov og rett i middelalderen” (kap. 2, fotnot 20), s. 7–22. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26) har studerat den norska stadgelagstiftningen och Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319 (kap. 1, fotnot 23) kungens samverkan med de kyrkliga och världsliga stormännen vid utfärdandet av stadgelagstiftning. Med fokus på den dömande makten och rättspraxis har Taranger, ”Alting og lagting” (kap. 2, fotnot 54), s. 1–39 berört det medeltida norska tingssystemet, Seip, Lagmann og lagting i senmiddelalderen og det 16de århundre (kap. 2, fotnot 54) och lagmansämbetet av Indrebø, Gustav, ”Spreidde merknader um dei norske logmannsembætti i millomalderen”, [norsk] Historisk tidsskrift 30 1934–1936, s. 489–526, Riisøy, Anne Irene, Stat og kirke. Rettsutøvelsen i kristenrettssaker mellom Sættargjerden og reformasjonen, Oslo 2004 och Riisøy, Anne Irene, Sexuality, law and legal practice and the Reformation in Norway, Leiden 2009 praxis vid kristenrättsKungen och rättskipningen i det norska riket

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=