kapitel 3 • kungen och rättskipningen 137 kungamakt, med rätt att utöva legitimt våld, är nödvändig för att förhindra att den starkes rätt råder till förfång för den svage och att våldsmakt därmed sätter rättsordningen ur spel.115 I Jyske Lov har fredlöshet mer fått en karaktär av dödsstraff och kungen sägs genom exekveringen av dödsstraff fungera som ett redskap åt Gud.116 Som central princip för den kungliga rättsutövningen framhålls att kungen, i enlighet medrex iustus-idealet, ska bestraffa för rättens skull och inte på grund av hämndbegär.117 Jag delar inte Aksel E. Christensens uppfattning att Jyske Lov skulle ge kungen rätt till godtycklig bestraffning.118 Kungen ges, till skillnad från i tidigare danska lagar, en uttrycklig rätt att avrätta brottslingar. Inget i lagen tyder på att det skulle vara fråga om annat än att verkställa straff utdömda i enlighet med lagen. Det enda undantaget jag kunnat finna är att kungens ombudsman har rätt att hänga tjuvar utan föregående rättegång om tjuven blivit gripen på bar gärning.119 Denna bestämmelse måste dock ses i sitt sammanhang. Även enligt romersk rätt var den tjuv som greps på bar gärning att betrakta som redan fälld. I Skånske Lov, som speglar ett äldre rättstillstånd, hade tingsmenigheten fria händer att straffa en tjuv gripen på bar gärning efter eget gottfinnande.120 Vad som skett i Jyske Lovär att kungens ombudsman övertagit ansvaret för att avrätta en tjuv från tingsmenigheten. Samtidigt råder det ingen tvekan om en kunglig strävan efter en större och mer autonom exekutiv makt. Det framträder inte minst avDen Abel-Kristofferske Forordningfrån år 1251.121 Förordningen, som troligen aldrig vann rättskraft, gav kungamakten rätten att egenmäktigt avrätta såväl rövare som våldtäktsmän.122 115 I JL I: 28 framhålls det också att det är kungens uppgift att beskydda värnlösa. Detta kommer bl.a. till uttryck i att kungen ska utse nya förmyndare åt omyndiga som har misskötsamma förmyndare och agera förmyndare åt omyndiga som saknar förmyndare. 116 JL III: 23. 117 JL II: 87. 118 Christensen, Ret og magt i dansk middelalder (kap. 1, fotnot 24), s. 34. 119 Hängning av tjuvar utan föregående rättslig prövning och dom behandlas i JL II: 87, 89. 120 SkL 138, 153. Enligt romersk rätt fanns det inget sätt en tjuv tagen på bar gärning kunde rentvå sig själv på, se Dig. 48.3.3, Dig. 48.3.5, Dig. 48.19.27.2. 121 Den Abel-Kristofferske Forordning existerar både i en version från runt år 1251, från kung Abels regeringstid 1250–1252, och i en lätt reviderad version från kung Christofer I:s regeringstid 1252–1259, se Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 287. Jag har emellertid inte här, eller på andra ställen i boken, gjort någon åtskillnad mellan de två versionerna och refererar följaktligen till dem som en enda förordning. 122 Den Abel-Kristofferske Forordning, art. 16. Dödsstraff föreskrivs också vid majestätsbrott i art. 10 i samma förordning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=