lagfäst kungamakt under högmedeltiden 136 landske Lov. Detta är den yngsta delen av någon dansk landskapslag och den som också uppvisar den mest omfattande och mest centraliserade kungliga rättskipningen.111 Denna omständighet indikerar att ett system med ombudsmän först implementerats under andra halvan av 1200-talet. Jag finner i lagmaterialet en ökning av kronans ansvar att hjälpa svaga med att tillvarata sin rätt. Tanken att kungamakten har ett sådant ansvar ger sig för första gången tillkänna i förordet till Jyske Lov: Här framträder ett slags principprogram för kungens exekutiva makt. Kungen ges befogenhet att ytterst bruka dödligt våld för att upprätthålla lag och rätt.113 Särskilt har kungen, och de ”hövdingar” han har till sin hjälp, till uppgift att tillse att domar följs.114 Den bakomliggande tanken är att en 111 Bestämmelserna om detta finns samlade i ESjL III: 46–69. Enligt Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 248 fanns det sannolikt (åtminstone) en kunglig ombudsman i varje härad i Danmark vid mitten av 1200-talet. 112 Citerat från JL prologus. 113 Själva symbolen för kungens makt, svärdet, stod som en metafor för dödstraff redan i Apg 12:2 och, möjligen, Rom 8:35. I Bibeln, den främsta källan till rättfärdighet under medeltiden, förutsätts dödstraff t.ex. i 2 Mos 21:12–17, 22:18–20; 3 Mos 24:17; 4 Mos 35:16–34. I Nya Testamentet saknas uttalat stöd för dödsstraff men det talas däremot om handlingar som gör att människor enligt Gud förtjänar att dö i Rom 1:18–32. 114 Fenger, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s. 121–122 menar att omnämnandet av kung och hövdingar sida vid sida indikerar att förordet till JLger kung och stormän ett gemensamt ansvar för samhällsfriden. Innebörden av begreppet ”hövding” (høftyng), som förekommer tre gånger i förordet till JL, är omtvistad men frågan saknar egentlig betydelse här. Erslev, Kr[istian], Valdemarernes storhedstid. Studier og omrids, Köpenhamn 1898, s. 253 ansåg att med ”hövdingar” avses biskoparna och de furstliga länstagarna. Arup, Erik, Danmarks historie 1.Land og folk. Til1282, Köpenhamn 1925, s. 292 uppfattade dem som kungens ämbetsmän, medan Skyum-Nielsen, Kvinde og slave (kap. 3, fotnot 41), s. 321 betraktar hövdingarna som rikets stormän och som likställda med kungen. Ulsig, ”Valdemar Sejrs kongemagt” (kap. 3, fotnot 84), s. 77 menar att ”hövding” (høftyng) betecknar furste och syftade på hertigar och grevar med egen territoriell jurisdiktion. Det är kungens och landets hövdingars ämbete att övervaka domar och göra rätt och befria dem som förtrycks med våld, såsom änkor och värnlösa barn och pilgrimer och utländska män och fattiga män – de drabbas av det värsta våldet – och inte låta onda människor, som ej vill leva laglydigt, i hans land. Genom att han bestraffar och dräper ogärningsmän är han Guds tjänsteman och lagens beskyddare. Thet ær konings æmæth. oc høftyngs thær i landæ æræ. ath gømæ dom oc gøræ ræth. Och frelsæ thæm thær mæth wald thwyngæs. So sumær ænki. oc weriløøs born. oc pillægrijm. oc vdenlands mæn oc fatighæ mæn. thæm thær gaer tythest wald yuær. Oc læthæ illæ wærkæs mæn [ey tyl wæræ] thær ey wylæ ræthæligh i hans landæ liuæ. Forthy ath i the than pinær. æth dræbær vdæthæs mæn. tha ær han gwths thenestæ man. oc loghs gæzlæ man.112
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=