kapitel 3 • kungen och rättskipningen 135 ligga hos danehoffet och inte hos kungen – men, märk väl, inte längre hos tingsmenigheten. Det är viktigt att framhålla att inskränkningarna i handfästningarna av den kungliga lagstiftningsmakten inte påverkade kungens rätt att utfärda privilegier av olika slag. I handfästningarna får kungliga privilegiebrev i själva verket en förstärkt rättslig ställning. I och med att privilegiebrev ska vara giltiga för obegränsad tid anser jag att det går att tala om att deras status de facto närmast upphöjts till lag.106 Privilegiebrevens förstärkta rättsliga ställning kommer också till uttryck genom höga ensaksböter till kungen såväl för att trotsa sådana brev som för att skaffa sig dem på orätta grunder.107 En förstärkt rättsställning för kungliga privilegiebrev låg i de kyrkliga och världsliga stormännens intresse som främsta mottagare av dem. Kungen och hans ämbetsmän hade få exekutiva funktioner i de äldre danska lagarna. Dessa lagar innehåller endast två lagreglerade exekutiva uppgifter: rätten att fängsla en brottsmisstänkt och rätten att tvinga fram en värdering av en kroppsskada efter en dom på landstinget.108 Som exempel på tidig exekutiv maktutövning har Poul Johs. Jørgensen även uppmärksammat att Kong Knuds Forordning om Manddrabsforbrydelser från år 1200 ger kungen i uppdrag att medverka till att driva in böter vid dråp.109 Kungamaktens exekutiva uppgifter utövades i första hand av en kunglig ombudsman (umbozman) på häradsnivå.110 Deras verksamhet blev inte rättsligt reglerad förrän under slutet av 1200-talet i den tredje boken avEriks Sjæl106 Det stadgas i Hdf 1282 att kungens öppna brev och privilegier förblir i kraft fram till någon kan visa att de bör dras tillbaka (art. 12). Vidare är det fastslaget att kungabrev inte får utfärdas till förmån för någon innan saken har blivit behandlad på landstinget (art. 4). 107 Hdf 1282, art. 4; Hdf 1326, art. 28, 42. 108 VSjL ær 100–101, 163, yr 31–32, 60. En primitiv form av exekutiv makt uppträder dock även i SkL 153, som ger såväl kungens ombudsman som tingsmenigheten rätt att besluta om att lemlästa tjuvar. Döds- och kroppsstraff är omnämnda i SkL 151, 153, 226 och ASun 95 men det är oklart i vilken, om någon, utsträckning kungamakten har ansvar för deras verkställighet. 109 Jørgensen, Manddrabsforbrydelsen i den skaanske ret fra valdemarstiden (kap. 1, fotnot 24), s. 80–81, med avseende på art. 2. 110 Kungliga ämbetsmän (ombudsmän och brytar) existerade emellertid redan tidigare. De är omtalade i t.ex. i A&O IV: 10; SkL153, 228; VSjLær 139, yr 86–87. För en diskussion om den danske kungens ombudsmän och deras funktioner, se Christensen, ”En feudal periode i dansk middelalder?” (kap. 1, fotnot 24), s. 60–61; Degn, Ole, ”Stænder, socialgrupper og personer i Jydske Lov” (kap. 2, fotnot 36), s. 87; Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 118–126. Kungens exekutiva makt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=