lagfäst kungamakt under högmedeltiden 134 Kungliga anspråk på lagstiftningsmakt, med den centralisering av normgivningsmakten detta innebar, mötte betydande motstånd inom ramen för en mer allmän opposition mot den expanderande kungamakten.101 Denna opposition kulminerade år 1282 med Erik Klippings Håndfæstning, som uttryckligen förbjuder kungen att lagstifta. Den lag som framgent skulle gälla var ”kung Valdemars lag” (leges Valdemari regis).102 Detta har bland andra Helle Vogt och Frode Hervik tolkat som att all stadgelagstiftning tillkommen efter kung Valdemar II:s död år 1241 upphörde att gälla.103 Oavsett om detta är vad som exakt avsågs med bestämmelsen går det inte annat än att instämma med Ole Fenger i att handfästningen inledde en konservering av landskapslagarnas decentraliserade rättssystem: ”Håndfæstningerne var bolværk imod forsøg på kongelig rigslovgivning”.104 Av de principer som deklarerades för tillkomsten av ny lagstiftning i Kristoffers handfæstning år 1320 framgår det uttryckligt att det inte var ny lagstiftning i sig, utan en kunglig lagstiftningsmakt, som handfästningens utfärdare vände sig emot. Det fastslås sålunda att all ny lagstiftning förutsätter samtycke från de kyrkliga och världsliga stormännen som utgjorde danehoffet.105 Lagstiftningsmakten ska subjektet ska vara hun eller han är avgörande för betydelsen av den sista satsen i citatet. Ifall subjektet är han, och således syftar på kungen, innebär det att kungen kränker Gud om han ändrar lagen utan landets samtycke. Ifall subjektet däremot är hun, och således syftar på lagen, innebär det att kungen endast får ändra lagen utan landets samtycke om den strider mot Gud. Bjerrum, Anders, ”Utæn han ær opaenbarlic gen guth”, Acta Philologica Scandinavia22 1952, s. 11–32 och Skyum-Nielsen, Kirkekampen i Danmark 1241–1290(kap. 1, fotnot 100), s. 20–23 har på grundval av textkritiska argument menat att det ursprungliga subjektet ska vara hun. Kungen får således, och ska sannolikt också, själv ändra de lagar som strider mot Gud. 101 Det är i sammanhanget värt att notera att även i bok 3 av ESjL, sannolikt tillkommen under slutet av 1200-talet, är det tingsmenigheten som antar nya lagbud, något som tydligt framgår avESjL III: 12, 47. 102 Hdf 1282, art. 5. Det har rått delade meningar om vad som avses med ”kung Valdemars lag” (leges Valdemari regis). Matzen, Forelæsninger over den Danske Retshistorie (kap. 2, fotnot 52), s. 19–42 och Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 94 menar att det syftar på författningsreglerna från år 1241, medan Erslev, Kr[istian], Danmarks riges historie 2. Den senere middelalderen, Köpenhamn 1902, s. 121, Arup, Erik, Danmarks historie 2. Stænderne i herrevælde, Köpenhamn 1932, s. 15–16, Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 66, Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 451, Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), s. 139–140 och Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 22 menat att det mer allmänt har syftat på allmänt rådande rättstillstånd under kung Valdemar II (1202–1241). 103 Vogt, ”The king’s power to legislate in twelfth- and thirteenth century Denmark” (kap. 2, fotnot 49), s. 8–9; Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 33. 104 Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 449; citat från Fenger, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s. 131. 105 Hdf 1320, art. 37, jmf art. 27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=