kapitel 3 • kungen och rättskipningen 133 Denna princip för ny lagstiftning innebär att kungen har befogenheten att utarbeta lagförslagen men att tingsmenigheten sedan äger rätten att anta eller avslå dem. Detta ser jag som att kungen uppnått en betydande kontroll över lagstiftningsinitiativen men ännu inte kommit i besittning av någon formell lagstiftningsmakt. Tingsmenigheternas roll i lagstiftningsprocessen har reducerats till att anta eller förkasta redan utarbetade lagförslag och de tillerkänns därmed inte längre en självständig lagstiftningsmakt som var oberoende av kungen och hans vilja.97 Niels Knud Andersen uppmärksammade att passagen att ”kungen ger och landet vidtar” (konningh giuær. oc land taghær wyth) lagen är en av de mycket få i förordet till Jyske Lovsom inte direkt är hämtad från den kanoniska rätten.98 Det är därför rimligt att, som Aksel E. Christensen, dra slutsatsen att detta speglade den danska kungamaktens uppfattning om lagstiftningsmakten.99 Per Andersen menar att förordet faktiskt även sannolikt öppnar för kungen att verka som självständig lagstiftare genom bestämmelsen att en lag inte får strida mot Guds lag.100 En sådan läsning finner jag vara väl i överensstämmer med samtida rättstänkande. 96 Citerat frånJLprologus. Utsagan att lagen ska vara ärlig och rättvis är hämtad från c. 2 Dist. 4. Passagen att lagen ska vara till för alla människor är inspirerad av c. 1 Dist. 4. Se också c. 4 c. 18 c. 33. caus. 23 qu 5; c. 8 X I, 31. 97 En liknande tolkning presenterades redan av Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 36, 38. 98 Andersen, Niels Knud, ”Kanonisk Rets Indflydelse paa Jyske Lov”, i Erik Reitzel-Nielsen (red.), Med Lov skal Land bygges, Köpenhamn 1941, s. 89. Redan Holberg, Dansk og fremmed Ret (kap. 3, fotnot 38), s. 36, 44, 48et passimpåvisade att förordet till JL var starkt influerat av kanoniskt rättstänkande. Både Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 40 och Jørgensen, ”Jydske Lov i europæsk sammenhæng” (kap. 3, fotnot 39), s. 19–20 har påpekat att förordet till JL är starkt präglat av kanonisk rätt men att JL i dess helhet däremot inte är det. 99 Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 27. Se även diskussionen i Vogt, ”The king’s power to legislate in twelfth- and thirteenth century Denmark” (kap. 2, fotnot 49), s. 1. 100 Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning(kap. 1, fotnot 24), s. 197–198; samma tolkning har tidigare gjorts av Christensen, Ret og magt i dansk middelalder (kap. 1, fotnot 24), s. 42. Om Logh schal wæræ ærligh ræth tholligh. æfftær landæns wanæ qwemligh och thorffteligh. och obenbarligh so at allæ mæn mughæ wydæ och vunderstandæ hwat logh sighær. Och wæræ ey gørth. æth schreuæn for annæn mans særligh wyld. num æfftær allæ mæns tharff thær i landæ bo. Ængi manscal och domæ geen then logh thær konningh giuær. oc land taghær wyth. numthæn logh scal land taghær wyt. Thæn logh thær koning gyuær oc land taghær wyt. thæn ma han oc ey aff tagæ. æth sc fftæ vden landens wyli. vdenhun ær benbarlich a mod gwth.96
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=