lagfäst kungamakt under högmedeltiden 132 sett som karaktäristiskt för medeltida lagstiftningsideologi, utger sig för att inskärpa redan existerande men bortglömd rätt. Dessa omständigheter gör att jag är benägen att betrakta förordningen mer som en principiell deklaration för en självständig kunglig lagstiftningsrätt än som ett verkligt uttryck för sådan. Nytt i förordningen är även föreskriften att den som inte rättar sig efter påbuden ska straffas för att ha trotsat kungen. En sådan straffklausul pekar mot ett inflytande från romersk rätt. Inomnågot årtionde infördes bestämmelserna från förordningen i Skånske Lov.93 Åtminstone två andra kungliga förordningar blev också inarbetade i ärkebiskopAnders Sunesens latinska parafraser av lagen.94 Det innebär emellertid inte att kunglig lagstiftningsrätt per se blivit accepterad. Tvärtom framgår det uttryckligen av flera bestämmelser i Skånske Lovatt kungens uppfattning i rättsliga frågor inte betraktades som bindande.95 Jag tolkar detta som att stadgelagstiftning utfärdad av kungen i praktiken bara fick status som giltig rätt, och inarbetades i landskapslagarna, ifall tingsmenigheten ställde sig bakom den. Doktrinen från romersk rätt att furstens vilja är lag hade alltså ännu inte vunnit någon allmän acceptans. Det är karaktäristiskt att det enbart är i rättsliga källor som kungen utfärdat som tankar på en kunglig lagstiftningsrätt överhuvudtaget kommer till uttryck. Därmed kan uttrycken i Danmark för kunglig lagstiftningsrätt betraktas som kungliga maktanspråk snarare än som en spegling av faktisk kunglig makt, något som mig veterligen inte tidigare blivit framhållet. Kungens gör i det av kanonisk rätt starkt präglade förordet till den kungligt proklameradeJyske Lovfrån år 1241 även anspråk på makt över den ordinarie lagstiftningen: 93 Förordningen är återgiven i SkL 85–90 och i ASun 45, 58–61, 65. 94 Genom ASun 61 har vi kännedom om att Valdemar II, kort efter sitt trontillträde år 1202, utfärdade en förordning om kungafrid, som åtminstone omfattade den skånska lagsagan. Denna förordning påbjöd kungafrid genom att göra det till ett urbotamål att döda någon medan kungen befinner sig i lagsagan. En annan kunglig förordning, utfärdad omkring samma tid och delvis återgiven i ASun 45, behandlar betalning av ättebot och påbjuder ett ökat individuellt straffansvar vid dråp. 95 SkL 101, 104, 125. Lagen ska vara ärlig och rättfärdig, tålig, efter landets sedvana, passande, nyttig och tydlig, så att alla män kan veta och förstå vad lagen säger. Och lagen ska inte göras eller skrivas till någon mans särskilda förmån, men efter alla mäns behov som bor i landet. Ingen man ska döma mot den lag som kungen ger och landet vidtar, utan den lagen ska landet anta. Den lag som kungen ger och landet antar, den kan han heller inte ändra eller upphäva utan landets vilja med mindre än att den uppenbart strider mot Gud.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=