kapitel 3 • kungen och rättskipningen 131 hänsyn till kungens lagstiftandemakt. Inget är känt avseende vilken roll, om någon, kungen haft för lagens tillkomst. Tanken om kunglig lagstiftningsrätt kommer i Danmark för första gången explicit till uttryck i Kong Knuds Forordning omManddrabsforbrydelser från år 1200. I inledningen till denna förordning, som av bland andra Poul Johs. Jørgensen och Ole Fenger är karaktäriserad som fridslagstiftning,90 meddelar kungen: KnudVI (1182–1202) är i förordningen – riktad till den skånska lagsagan – den förste danske kung som hävdar att lagstiftande makt tillhör den kungliga myndigheten (auctoritate regia).92 När det är erforderligt, deklarerar kungen, är han beredd att revidera delar av lagen. Trots de kungliga anspråken på lagstiftningsmakt betonas samtycket från de främsta männen i Skåne. Kungens roll blir vidare förminskad genom att förordningen, enligt vad Fritz Kern 90 Jørgensen, Manddrabsforbrydelsen i den skaanske ret fra valdemarstiden(kap. 1, fotnot 24), s. 26–28, 30, 87 et passim; Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 366–367. Förordningens innehåll behandlas utförligt av Jørgensen, Manddrabsforbrydelsen i den skaanske ret fra valdemarstiden(kap. 1, fotnot 24), s. 77–107 och Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), s. 362–370. Bland påbuden kan särskilt framhållas föreskriften om ovillkorlig fredlöshet för den som hämnas efter att ha mottagit böter för ett dråp (art. 9). Förordningen begränsar vidare släktens skyldighet att bidra till böterna vid dråp och fastställer att det i sista hand är kungamakten som har ansvaret för att driva in dem (art. 1–2). 91 Citerat Dipl. Dan. 1:IV:24, art. 9. 92 Avseende innebörden av detta, se t.ex. diskussionen i Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 34; Jørgensen, ”Jydske Lov i europæsk sammenhæng” (kap. 3, fotnot 39), s. 23–24; Tamm& Vogt, ”Creating aDanish legal language” (kap. 2, fotnot 26), s. 507. Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 26 benämner förordningen ”den første kendte kongelige lov”. Men fastän det tillhör kungens makt att stifta lagar eller att ändra dem, stiftar vi inte denna lag såsom ny, utan vi återupplivar den – stadgad i forna tider men under årens mängd, som är glömskans moder, fördunklad av okunnighetens dimmor – i människornas minne, varur den har försvunnit. Andra artiklar i vår lag är vi villiga att förbättra, ifall behovet kräver det. Men om någon, driven av sitt lättsinnes övermod, dristar sig att sätta sig emot denna vår förordning, ska han inte tvivla på att han har förargat vårt kungliga majestät och ska tillrättavisas med tillbörligt straff. Quamuis autem regie sit potestatis leges condere uel mutare. legem hane ex nouo non condimus. sed ab antiquis temporibus constitutam. et annorummultitudine. que obliuionis mater est. ignorancie nebulis obfuscatam. ad humanam a qua laps <a> est memoriam reuocamus. Ceteros uero nostre legis articulos parati sumus ubi necessitas postulauerit. emendare. Si quis autem. temeritatis sue presumpcione animatus. huic nostre constitucioni se exhibuerit repungnantem. animaduersione debita puniendus regiam se offendisse non ambigat maiestatem.91
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=