lagfäst kungamakt under högmedeltiden 130 var urbotamål, i första hand karaktären av landsförvisning. Det är väsentligt att understryka att kungen inte ges någon rätt att låta den fredlöse återfå sin fred annat än om målsäganden medger det. Kungen framträder som en passiv part, vars agerande är bestämt av målsägandens agerande. Även regalrätten att konfiskera den dömdes lösa egendom är avhängig av att målsäganden väljer att inte godta böter. Den danske rättshistorikern Ole Fenger har framhållit att de första säkra beläggen på vad som kan betraktas som kunglig lagstiftning härrör från Knud den Hellige (1080–1086).86 Helgonkungen ska ha proklamerat en kunglig kungörelse (edictum regale) med straffrättsliga bestämmelser om skyldigheten att respektera de kyrkliga högtiderna och den kyrkliga fastan.87 År 1170 kodifierades den första lagstiftning av större omfattning som kan ha haft en riksgiltig karaktär. För detta år meddelar både Annales Ryenses och Annales Ripenses att ”danernas lagar blev utfärdade” (Leges Danorum edite sunt).88 Först Ole Fenger och sedan Per Andersen har ansett att detta avser hela eller delar av Arvebog & Orbodemål.89 Även om identifikationen är riktig, vilket inte är säkert, finner jag Arvebog & Orbodemål vara av bara begränsat intresse med 86 Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 360–361, med hänvisning till uppgiften i Vita et Passio S. Canuti, kap. 14. Fenger, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s. 73, 76, 85 anser dock, i polemik med Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 19, 34, att det inte var fråga om lagstiftning i begreppets moderna bemärkelse eftersom Knud den Hellige enbart inskärpte redan existerande kyrkliga bestämmelser och att det därmed var kyrkan som varit den verkliga lagstiftaren i detta fall. Kunglig lagstiftning är omtalad i GD2:V:3; 2:V:7; 5:V:1–6; 5:VII:6–8; 9:IV:13–14; 10:IX:5; 11:X:7; 14:IX:4 men dessa uppgifter avfärdas av t.ex. Skovgaard-Petersen, Inge, Da tidernes Herre var nær. Studier i Saxos historiesyn, Köpenhamn 1987, s. 237–239 och Leegaard Knudsen, Anders, ”Law and legislation in Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum”, i Helle Vogt &Mia Münster-Swendsen (red.), Law and Learning in the Middle Ages. Proceedings of the Second Carlsberg Academy Conference on Medieval Legal History 2005, Köpenhamn 2006, s. 105, 120 som uttryck för kungaideologi från omkring år 1200. Med en mer försiktig hållning, som jag delar, anser Andersen, Legal procedure and practice in medieval Denmark(kap. 1, fotnot 24), s. 11 att det inte är möjligt att avgöra huruvida det verkligen var fråga om mer självständig kunglig lagstiftning. 87 Enligt min mening utövade även Knud den Hellige en lagstiftande makt när han, enligt GD11:XI:5, fastslog att kyrkan innehade den dömande makt som den kanoniska rätten berättigade henne till. 88 Danmarks middelalderlige annaler, s. 166, 258. Se ävenGD16:IV:2, som möjligen syftar på samma händelse. 89 Fenger, ”Jydske Lov og de øvrige danske landskabslove” (kap. 2, fotnot 52), s. 47; Andersen, Legal procedure and practice in medieval Denmark(kap. 1, fotnot 24), s. 16, 71–72. Tamm & Vogt, ”Creating a Danish legal language” (kap. 2, fotnot 26), s. 506 finner identifikationen sannolik men är inte helt övertygade. Kungens lagstiftande makt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=