kapitel 3 • kungen och rättskipningen 129 nu blev förbjudet att lagföra någon vid kungens retterting innan saken först prövats av häradstinget (eller direkt vid landstinget vid vissa typer av mål) och sedan landstinget, samtidigt som domstolsordningen fastslog att danehoffet var överordnat kungens retterting.82 Jag betraktar det som ganska uppenbart att dessa bestämmelser tillkommit som en reaktion mot ökande kunglig domsrätt. Genom sin benådningsrätt besatt kungen en betydande rättslig makt. Det fordrades emellertid medgivande från målsäganden för att kungen skulle kunna låta en fredlös köpa tillbaka sin fred.83 Det första belägget på möjligheten till sådant ”fredsköp” (frithkøp) påträffas redan i kung Knuts gåvobrev till Lunds stift från år 1085.84 En passage i Jyske Lovbelyser hur fredlöshetsstraffet var tänkt att fungera som påföljd vid dråp: Denna bestämmelse är den tydligaste i det danska lagmaterialet avseende tillämpningen av fredlöshetsstraffet och möjligheten till fredsköp. Den dömde medges en föreskriven tidsfrist, en månad och en dag, att fly ur lagsagan med sitt lösöre innan han saklöst kan bli dödad och kungen konfiskera hans lösa egendom. Därmed har fredlöshetsstraffet, åtminstone vid dråp som inte 82 Hdf 1320, art. 28; Hdf 1326, art. 23. 83 SkL 90; ESjL II: 9; JL II: 22. I dansk rätt används begreppet benåda (nathæ) för första gången i JL III: 66 i samband med fredsköp hos kungen. Beloppet var en förhandlingsfråga mellan kungen och den fredlöse men i det danska riket var summan nominellt, beroende på brottet, antingen 3 eller 40 marker. 84 Olika aspekter av gåvobrevet från år 1085 (Dipl. Dan. 1:II:21), det äldsta kungliga privilegiebrevet i Norden, behandlas ingående i Skansjö, Sten & Sundström, Hans (red.), Gåvobrevet 1085. Föredrag och diskussioner vid symposium kring Knut den heliges gåvobrev 1085 och den tidiga medeltidens nordiska samhälle, Lund 1988. Formuleringen i gåvobrevet att ”ifall någon har blivit lyst fredlös ska han köpa sin fred från kungen” menar Christensen, Aksel E., ”Tiden 1042–1241”, i Aksel E. Christensen & Inge Skovgaard-Petersen (red.), Danmarks historie 1. Tiden indtil 1340, Köpenhamn 1977, s. 250 tyder på att bestämmelsen var ganska ny och att detta inte var något helt självklart, en tolkning som bl.a. Fenger, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s. 75, Andrén, Den urbana scenen(kap. 1, fotnot 48), s. 78 och Carelli, En kapitalistisk anda(kap. 1, fotnot 31), s. 219 sedan anslutit sig till. Däremot tycks inte Ulsig, Erik, ”Valdemar Sejrs kongemagt”, i Ole Fenger & Chr. R. Jansen (red.), Jydske Lov 750 år, Viborg 1991, s. 69 dela denna uppfattning. 85 Citerat frånJL II: 21. Förklaras en man fredlös, och vill hans motpart inte motta böter, då ska han fly från land[skapet] inom en månad och en dag. Flyr han inte då kan kungen lägga beslag på hans egendom, och kungen får inte ta fredsköp av honom förrän han har förlikats med den dödes släkt. Swæræs man frith løøs oc willæ hans withær saak æi boot takæ. tha fly han land innæn dagh oc mændæ. flyær han æi tha ma kunung skyflæ yuær hanum. oc æi a kunung frith køp af hanum at takæ fyrræ æn han sattæ with hins døthæ kyn.85
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=