lagfäst kungamakt under högmedeltiden 128 Först i Jyske Lovfår kungen en tydligare definierad dömande makt. Medan den fasta nämnden utses av tingsmenigheten ska den särskilda nämnden utses av kungens ombudsmän.76 Detta kan knappast, vill jag hävda, tolkas på annat sätt än som att delar av den dömande makten blivit underställd kungen genom tillkomsten av en institutionaliserad nämnd (næfnd) med kungligt utsedda nämndemän. Att nämndemännen var utsedda av kungens ombudsmän och fick svärja ed till dem innebar, som Per Andersen framhållit, en klar centralisering av den dömande makten. Nämndemännen underställdes de kungliga ombudsmännen.77 Den tilltagande kungliga kontrollen över den dömande makten kommer även till uttryck i Jyske Lov genom allt fler förbud mot privata förlikningar. Rättskipningen skulle sålunda enbart äga rum på fora som stod under kunglig kontroll.78 Jyske Lov påbjöd en särskild nämnd, sandemændene, för allvarliga brott men deras avgöranden kunde emellertid omprövas av biskopen och åtta av de bästa männen i bygden.79 Som Per Andersen framhållit innebär detta att lokalsamhället fortfarande kunde överpröva beslut fattade av de kungligt utsedda sandemænden.80 I handfästningen från år 1282 framträder en strävan att begränsa den dömande makt kungen kommit i besittning av eller åtminstone börjat göra anspråk på. Enligt denna handfästning måste alla mål prövas på häradstinget eller landstinget, och inte av kungen, i enlighet med traditionell rättsordning.81 Strävan att begränsa kungens dömande makt är ännu mer påfallande i valhandfästningarna från år 1320 och 1326. För första gången fastställs en tydlig domstolsordning med häradstinget som första instans, landstinget som andra instans, det kungliga rettertinget som tredje instans och danehoffet som fjärde och högsta instans. Denna domstolsordning innebar att det aldrig, som Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 149, 286–287 menar, denAbel-Kristofferske Forordning rättskraft. 76 JL II: 50 respektive JL III: 64. Enligt JL II: 51 ska den som vägrar vara nævning ska böta 3 marker till kungen. Nämnden omnämns för första gången i Dipl. Dan. 1:V:96 från omkring år 1216. 77 JL II: 4, 50, 77. Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 249. 78 JL II: 13. 79 Dessa omnämns för första gången år 1228 iDipl. Dan. 1:VI:79. Enligt JL II: 4 ska fridsbrott prövas avsandemænd utsedda av kungen men de får inte vara hans ombudsmän. 80 JL II: 7. Se vidare diskussionen i Jørgensen, Poul Johs., ”Biskop og bedste Bygdemænd”, Tidsskrift for Rettsvitenskap 57 1944, s. 74–131 och Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 237–238. Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), s. 60 menar istället att biskopens utnämningsmakt av de åtta bästa männen de facto gav biskopen makten över alla större brottsmål och tvistemål. 81 Hdf 1282, art. 2–5, 7–8, 11, 14–15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=