RB 72

kapitel 3 • kungen och rättskipningen 125 vid alla dråp och hela 40 marker ifall dråpet är ett hemfridsbrott.59 På Själland är det endast vid dråp och urbotamål somArvebog & Orbodemål och Valdemars SjællandskeLovger kungen rätt till böter men i Eriks Sjællandske Lov har bötesrätten utvidgats till att omfatta även misshandel. Det faktum att den somdräpt någon bådemåste köpa tillbaka sin fred från kungen, och böta till honom för det spillda blodet, visar att ett dråp betraktades som ett brott mot den frid kungen skulle beskydda.60 Vid egendomsbrott rådde i dansk rätt principen att målsäganden skulle ges ersättning som uppgick till det dubbla värdet av stöldgodset. Kungen kunde därtill ha rätt till böter och även till tjuvens lösöre.61 Skånske Lov och Valdemars Sjællandske Lov innehåller dessutom bestämmelser om att tjuvar kan dömas till straffarbete på kronogodsen, något som bör betraktas som ett belägg på att egendomsbrott ansågs falla under kungens jurisdiktion.62 Ett kungligt ansvar för egendomsbrott framträder ännu tydligare i Jyske Lov, bland annat i ochmed att ensaksböter på 40 marker utgår till kungen om en gripen tjuv släpps.63 I de tidiga danska lagarna var den kungliga målsäganderätten begränsad vid ordningsbrott och inskränkt till brott som till exempel vägran att rätta sig efter domar och blockering av vägar.64 Ytterligare ordningsbrott tillkom i de senare lagarna: otillåten byggverksamhet, brott mot regler om hembud, brott mot regler om inhägnader, köp av häst eller kreatur utan vittnen samt samvaro med fredlösa.65 Den yngre redaktionen av Valdemars Sjællandske Lov öppnade för möjligheten att kungöra arv och pantsättningar inför kungen 59 SkL 85–87. Undantagen, när kungeninte är berättigad till böter, framkommer i SkL 57, 102, jmf ASun 21, 56. Vid våldtäkt, vilket betraktas som ett allvarligt fridsbrott, har både kung och målsägande rätt till böter på 40 marker enligt A&O III: 14 och SkL 218. 60 VSjLær 139; jmf ESjL III: 46; JL II: 13. Den kungliga ombudsmannen (umbotz man) är den som, på kungens vägnar, kan nedsätta bötesbeloppet för gärningsmän som saknade ekonomisk förmåga att erlägga hela summan, vilket innebar en avsevärd makt. Hänsyn till fattigdom vid bötesutmätning omnämns också i SkKl 3 och SjKl 4. 61 SkL 140–141; VSjLyr 86–87; ESjL III: 52. Se även SkL 147–148; ESjL II: 77; III: 61. I JL II: 42, 46, 72, 89, 107, 113; III: 54, 61–62, 68 ges kungen en generell rätt till böter på 3 marker vid egendomsbrott och likaså rätt till en del av den egendom som tillhör en tjuv och all egendom som tillhör en stråtrövare. 62 SkL130, 151; VSjLyr 86–87. 63 JL II: 87, 90. 64 SkL 19, 69, 73; A&O III: 9, 21; IV: 10; VSjLær 139, 195, 199, 213. 65 ESjL II: 53, 70, III: 12, 23, 46; JL I: 34, 55, 57, III: 58–59. Samma typ av ordningsbrott som i A&O, SkL ochVSjLåterfinns i JLI: 57; ESjLII: 51–52, III: 12. Det är särskilt värt att lyfta fram det ansvar kungen har för att vägarna i landet är farbara i SkL 69; VSjLær 192, 195; ESjL III: 12; JL I: 57.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=