lagfäst kungamakt under högmedeltiden 124 I tidigare forskning har det blivit uppmärksammat att parallellt med en ökande kunglig bötesrätt ägde en generell straffskärpning rum.54 Denna straffskärpning kommer främst till uttryck genom att antalet fridsbrott blivit avsevärt fler.Dessa ledde till fredlöshet eller straffades med de högsta böterna i dansk rätt: 40 marker till både kung och målsägande.55 Särskilt blev urbotamålen fler.56 Detta stärkte kungens makt och innebar ökade inkomster för kronan eftersom samtliga danska lagar gav kungen rätt till all lös egendom som tillhörde en fredlös.57 Antalet brott klassade som urbotamål, och därmed ovillkorligen resulterade i fredlöshet, var ganska få i tidiga lagar såsomArvebog &Orbodemål och Skånske Lov. Med undantag för mordbrand innehåller faktiskt Skånske Lov inte ett enda urbotamål som inte går tillbaka på känd kunglig stadgelagstiftning.58 Att urbotamålen ännu i början av 1200-talet var så pass få innebar att den danske kungen inte hade vare sig någon omfattande rätt till konfiskation av lösöre eller möjligheter till inkomster från fredsköp (frithcøp). Det sker en märkbar ökning över tid i lagarna av den kungliga målsäganderätten vid våldsbrott. Skånske Lov berättigar kungen till 3 marker i böter 54 Särskilt i ESjL är antalet fridsbrott, som berättigar kungen till 40 marker i böter, många: brott mot tingsfriden (ESjL II: 4, 17), hämnd efter löfte om lejd eller erlagda böter (ESjL II: 10, 12), mordbrand (ESjL II: 14), härverk (ESjL II: 16), olaga frihetsberövande (ESjL II: 19), våldtäkt (ESjL II: 20), brott mot torgfriden (ESjL II: 22–23), fridsbrott i en bod eller ombord på ett skepp (ESjL II: 24–25). Vid samtliga dessa fridsbrott resulterar enligt ESjL II: 48 medhjälp i 3 marker i böter till kungen. Den ”här” som åsyftas i begreppet härverk (hærwærki) är privata väpnade styrkor, se Jørgensen, ”Hærværksforbrydelsen i Landskabslovene” (kap. 3, fotnot 38), s. 31–60 och Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), s. 368. 55 Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen (kap. 3, fotnot 17), s. 139 anser att böter på 40 marker hör samman med kungamaktens växande styrka och fick sitt genomslag omkring år 1200. Redan Jørgensen, Manddrabsforbrydelsen i den skaanske ret fra valdemarstiden (kap. 1, fotnot 24), s. 66 reste emellertid invändningar mot den tanken. För dansk del är böter på 40 marker nämligen omtalade för första gången i Erik Lams gåvobrev till S:t Peders kloster från år 1140 (Dipl. Dan. 1:II:78). SkL 87, 90–91 nämner böter på 40 marker men de är reserverade för ett fåtal allvarliga fridsbrott. Det är även fallet i Skånske Stadsret 12, 57. I A&O III: 1–6, 10–14, 16 är antalet brott som leder till böter på 40 marker något fler men reserverade även där för fridsbrott. 56 ESjL II: 3–5, 8–9, 12, 17, 18–23, 25, 28 behandlar utförligt urbotamålen, som uteslutande består av fridsbrott och andra grova våldsbrott. I JL används inte beteckningen urbotamål menJL III: 22 föreskriver att sådana brott, när de inte resulterar i fredlöshet och förlust av lösöre, ska de sonas med 40 marker i böter till såväl kung som målsägande. 57 Se t.ex. A&O II: 1; SkL Add. 8; ESjL II: 3. Enligt JL II: 22 verkar det emellertid som om den fredlöse har rätt att behålla sitt lösöre om han flyr ur landet inom utsatt tid. I dansk rätt var det endast vid majestätsbrott som kungen fick konfiskera fast egendom från den fredlöse. 58 Enligt SkL 226 resulterar mordbrand i fredlöshet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=