kapitel 3 • kungen och rättskipningen 123 minst dess äldre del Arvebog & Orbodemål – rättsregler som bland andra Per Andersen funnit vara representativa även för andra halvan av 1100-talet.48 Jyske Lovoch bok 1 och 2 avEriks Sjællandske Lovkan anses spegla rätten vid mitten av 1200-talet.49 Rättsutvecklingen kan sedan följas genom bok 3 av Eriks Sjællandske Lov, kunglig stadgelagstiftning samt genom handfästningarna från år 1282, 1320 och 1326. En jämförelse mellanArvebog &Orbodemål från slutet av 1100-talet, Valdemars Sjællandske Lovfrån början av 1200-talet ochEriks Sjællandske Lovfrån mitten av 1200-talet erbjuder även en möjlighet att följa rättsutvecklingen inom en enskild lagsaga. Jag har i det danska lagmaterialet funnit en ökande omfattning av kungens målsäganderätt. Den kommer i första hand till uttryck i en växande bötesrätt.50 Detta bekräftar den vedertagna uppfattningen. Redan i Arvebog &Orbodemål ochSkånske Lovframträder grundregeln att lika stora böter ska tillfalla både kung och målsägande vid de grövsta brotten.51 Först i Jyske Lovoch Eriks Sjællandske Lovhar dock denna princip blivit verkligt etablerad.52 Mitt resultat stämmer väl med Per Andersens observation att kungen i Jyske Lov fått en nästan lika stor bötesrätt som den enskilde målsäganden och att kronan därmed har fått stora ekonomiska intressen i rättskipningen.53 48 Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 135 har t.ex. noterat att de rättsliga institutionerna är desamma i både den äldre och den yngre redaktionen av VSjL som i A&O. Därmed anser jag det tydligt att bägge redaktionerna av VSjL beskriver förhållanden avseende rättsliga institutioner med giltighet även för andra halvan av 1100talet. 49 Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 170 menar att bestämmelserna i bok 1–2 bör skiljas från bestämmelserna i bok 3 av ESjL, då böckerna tillkommit vid olika tidpunkter under 1200-talet (se tabell 1). 50 Kungens rätt till böter och till fredlösas egendom var relativt begränsad i de äldre danska landskapslagarna. Kunglig bötesrätt omtalas dock i de äldre danska lagarna t.ex. i A&O II: 1; III: 1–14, 16, 21; IV: 10; SkL 19, 69, 73, 85–87, 91, 130, 140–141, 145, 147–148, 218, 228. 51 Se t.ex. A&O III: 1–8, 10–14, 16; SkL 86–87, 91, 140, 218; ESjL II: 4, 10, 12, 17, 19–23, 25, 28, 52–53, 70; III: 18, 48–49; JL I: 34, 55; II: 39, 42, 46, 72, 87, 90, 108; III: 22, 53–54, 58– 59. När brottsliga handlingar skett av våda ska dock oftast inte kungen (eller biskopen) erhålla några böter, se t.ex. SkL 108; ASun 67; SkKl 9; SjKl 13–14; ESjL III: 15; JL II: 48. 52 Både kung och målsägande erhåller böter enligt JL I: 34, 41, II: 39–40, 60, 62, 72, 99, 107–108, 113, III: 3, 22. Enligt JL I: 47, 55, II: 13, 26, 42, 46, 49, 89, 92 erhåller enbart kungen böter och/eller den fredlöses egendom. Det framkommer explicit att böter enbart tillfaller målsäganden i JL I: 43, II: 34–36, 73, 85, 96, III: 21, 24–25, 29–30, 33–34, 37. Kungens ombudsman har till uppgift att driva in böterna för kungens räkning men det är endast i JL II: 51, 103 som böterna går direkt till ombudsmannen. 53 Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 198. Den kungliga målsäganderätten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=