lagfäst kungamakt under högmedeltiden 122 en kunglig ombudsman närvarade vid tingen från och med slutet av 1200talet och sett detta som ett avgörande steg i stärkandet av kungligt inflytande över den dömande makten.42 Det råder enighet omatt de danska kungarna kom i besittning av embryonal lagstiftande makt under första halvan av 1200-talet.43 Flera forskare har anfört att kunglig fridslagstiftning, som gjorde ett ökande antal brott till urbotamål, ledde till en straffskärpning under 1200-talet.44 Inger Dübeck har framhållit fridslagstiftningen som grunden för senare, mer omfattande, riksgiltig kunglig lagstiftning.45 Ole Fenger har dessutom konstaterat att kungamakten under 1200-talet strävade efter att få fredlöshet att omfatta hela riket istället för bara en lagsaga.46 Framväxten av kunglig exekutiv makt har dragit till sig mindre intresse än utvecklingen av den dömande och lagstiftande makten. En anledning till detta kan vara att den är svårare att finna uttryck för i det bevarade lagmaterialet. Per Andersen har dock konstaterat att kungen och hans ämbetsmän i stort sett saknade exekutiv makt i tidiga lagar såsomArvebog &Orbodemål, Skånske Lov eller Valdemars Sjællandske Lov men fått det med Jyske Lov och Eriks Sjællandske Lov.47 källsituationen: Merparten av det danska lagmaterialet tillkom, eller åtminstone skriftfästes i sin nuvarande form, under första halvan av 1200-talet. Det medför svårigheter vid studiet av förändring över tid. Likväl innehåller stora delar avSkånske Lovsamt Valdemars Sjællandske Lov– inte 1448, Köpenhamn 2001, som behandlar kungens inflytande över tingen under perioden 1340–1448. 42 En särskild kunglig domstol är först omtalad år 1282 i Dipl. Dan. 2:III:21, se Andersen, Legal procedure and practice in medieval Denmark (kap. 1, fotnot 24), s. 30. 43 Bl.a. Gædeken, Retsbrudet og reaktionen derimod i gammeldansk og germansk ret (kap. 3, fotnot 7), s. 46, 93; Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 33–34. Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7) och Vogt, ”’Secundum consuetudinem et leges patrie’” (kap. 3, fotnot 38), har framhållit att fastän kungamakten omkring år 1200 börjat göra anspråk på lagstiftande befogenheter förmådde den dock inte på egen hand att realisera dem eftersom, vilket i synnerhet Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), s. 440 framhållit, stormännen generellt var motståndare till kunglig lagstiftningsmakt. 44 Se t.ex. Jørgensen, Manddrabsforbrydelsen i den skaanske ret fra valdemarstiden(kap. 1, fotnot 24), s. 12–13, 71, Gædeken, Retsbrudet og reaktionen derimod i gammeldansk og germansk ret (kap. 3, fotnot 7), s. 122–123 och Skovgaard-Petersen, ”The Danish kingdom” (kap. 1, fotnot 48), s. 361. 45 Dübeck, ”Skånske lov og den europæiske baggrund” (kap. 2, fotnot 11), s. 398–399. 46 Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 428. 47 Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 137, 147, 2011: 118. För VSjL gäller detta både för den äldre och yngre redaktionen av lagen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=