kapitel 3 • kungen och rättskipningen 119 politiska aktörer. Urbotamålen kunde ju nämligen användas av kungen som ett maktmedel för att röja motståndare ur vägen.36 kungens dömande maktavser både den dömande makt kungen utövade personligen och den han utövade per delegation genom rätten att utnämna till exempel lagmän och andra domare. Till kungens dömande makt räknar jag även hans benådningsrätt, eftersom den innebar en förändring av straffpåföljden. För att komma åt omfattningen av, och formerna för, den dömande makten beaktas följande: Vilka typer av mål hade kungen dömande makt över? Existerade en särskild kunglig domstol och, i så fall, över vilka typer av mål hade den jurisdiktion? Hade kungen utnämningsmakten av lagmän/domare? Gick det att överklaga domar till kungen, som därmed fick det sista ordet i straffutmätningen? Krävde en kunglig benådning medgivande från målsäganden eller var förknippad med andra restriktioner? Var summan för fredsköp, det belopp den fredlöse skulle erlägga till kungen för benådningen, reglerad i lag eller upp till kungens gottfinnande? kungens lagstiftande maktavser formaliserat kungligt inflytande över såväl stadgelagstiftning som ordinarie lagstiftning. Som Kai Hørby lyft fram kan lagstiftningsprocessen bara spåras indirekt utifrån de medeltida lagarna. Likaledes har Gabriela Bjarne Larsson framhållit att det bevarade lagmaterialet inte svarar på frågan om hur den kungliga lagstiftningsmakten byggdes upp.37 Likväl finns det möjligheter att studera omfattningen av, och formerna för, den lagstiftande makten genom att beakta följande: I vilken utsträckning, och inom vilka rättsområden, utfärdade kungen stadgelagstiftning? Ägde kungen rätt att utarbeta förslagen till nya och reviderade lagar? I vilken grad gjorde kungen anspråk på lagstiftningsmakt? Blev nya lagar proklamerade av kungen? I vilken utsträckning blev riket en rättsenhet? kungens exekutiva makt avser dels ett kungligt ansvar för verkställigheten av straff, dels olika former av bistånd till enskild målsägande. Kunglig exekutiv makt innebär att kungen påtagit sig rättsliga funktioner 36 Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), s. 176–177, 244–245, 248. Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 18–19 har varit inne på samma linje. Björling, Carl G.E., Om bötesstraffet i den svenska medeltidsrätten, Lund 1893, s. 9 tycks ha klassificerat urbotamål bredare än ovannämnda två forskare och inkluderat alla brott som ledde till fredlöshet även om det sedan gick att lösa sig från fredlösheten. Avseende urbotamål, se även Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen(kap. 3, fotnot 17), s. 187, 191. 37 Hørby, ”Church and state in medival and early modern Denmark” (kap. 1, fotnot 34), s. 201; Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 175 (i kritik mot Åqvist, Kungen och rätten[kap. 1, fotnot 7]).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=