kapitel 3 • kungen och rättskipningen 117 Först när den kungliga maktutövningen genomgått en viss grad av institutionalisering fanns det förutsättningar att utöva exekutiv makt av större omfattning. Antalet exekutiva uppgifter är därför ett slags mått på kungamaktens styrka och graden av institutionalisering av den kungliga maktutövningen. Som vi sett i kapitel 1 och 2 (särskilt s. 28–29, 61–62 och 92) är det främst inom det exekutiva området som forskningen har menat att det kan ha funnits brister i det äldre rättssystemet.29 Av den anledningen är kungens exekutiva makt, och hur den förhöll sig till utbyggnaden av kungens dömande och lagstiftande makt, av särskilt intresse. Ett antal likheter och skillnader mellan de tre nordiska länderna avseende utvecklingen av kungens lagfästa rättsliga makt har uppmärksammats av tidigare forskning, och behandlas närmare i slutet av kapitlet. Det har till exempel påvisats att ökningen av kungens rättsliga makt skedde tidigare i Norge än i Danmark och Sverige och att den norske kungen medeltiden igenom hade en betydligt större rättslig makt än de danska och svenska kungarna.30 En annan uppmärksammad skillnad rör inrättandet av en kunglig domstol i Danmark och Sverige men inteiNorge. Likaså har det framhållits att den norske kungens dömande makt i högre grad var delegerad till fackdomare än i grannländerna.31 Detta kapitel är uppdelat i fyra undersökningsområden som på skilda sätt belyser hur kungamaktens lagfästa rättsliga befogenheter och uppgifter förändrade sig över tid i de danska, norska och svenska rikena: 1) kungens målsäganderätt, 2) kungens dömande makt, 3) kungens lagstiftande makt, och Dørum, Romerike og riksintegreringen(kap. 1, fotnot 97), s. 389 betraktar den kungliga lagstiftningsmakten som en viktig indikator på hur långt statsbildningsprocessen har nått. 29 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 188 menar att ett skäl till att förlikningar var så vanliga under tidig medeltid var att domar ofta inte blev respekterade, då våldsmakt inte sällan avgjorde rätten. 30 Framhållet av bl.a. Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 92; Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid (kap. 1, fotnot 34), s. 332; Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), s. 177–178, 191; Åqvist, Kungen och rätten (kap. 1, fotnot 7), s. 215, 246, 260; Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290(kap. 1, fotnot 27), s. 378; Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 212, 225, 377; Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 172. 31 Se t.ex. Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen (kap. 3, fotnot 17), s. 213, 237–238 och Seip, Lagmann og lagting i senmiddelalderen og det 16de århundre (kap. 2, fotnot 54), s. 92. Problem och avgränsningar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=