kapitel 3 • kungen och rättskipningen 115 Den äldsta kända formen av kunglig lagstiftning i de nordiska länderna är stadgelagstiftning. Sådan lagstiftning i stadgeform hade blivit vanlig i södra och västra Europa omkring år 1150 och vunnit insteg i norra Europa omkring år 1200.22 Att införa mer omfattande riksgiltig lagstiftning var emellertid svårt. Stora regionala skillnader i rättspraxis, och ett allmänt motstånd mot politisk centralisering, försvårade i allmänhet sådana kungliga strävanden. Försök i den riktningen gjordes runt om i Europa under 1200-talet, under perioder när kungamakten var stark, men mötte ofta betydande motstånd.23 Framgångsrik kunglig lagstiftning uttrycker därför en stark och förhållandevis obunden kungamakt.24 Det var lättare för kungarna att införa lagar för mer geografiskt begränsade områden. Tanken att en kunglig stadfästning ger lagen dess auktoritet blir vanlig runt om i Europa vid slutet av 1200-talet.25 En kunglig sådan proklamation av en lag innebar en kunglig sanktionering och konfirmation av lagen ifråga, som därmed också blev beskyddad av kungamakten.26 Som Armin Wolf lyft fram fordrade även en kunglig proklamation en relativt stark kungamakt. En sådan var nämligen sällan möjlig när kungen var tvungen att konkurrera med andra politiska aktörer.27 Genombrottet för tanken att en ny lag skulle ha kunglig sanktion är därför ett av de mest påtagliga uttrycken för hur kungamakten förde in rättskipningen under sitt myndighetsområde.28 80 och Hamre, ”Litt om og omkring Håkon V’s hirdskipan 17. juni 1308” (kap. 2, fotnot 67), s. 7, 11, 16 et passimmenar att kungen sannolikt i stor utsträckning kunde fastställa rättsregler för sin hird i egenskap avmilitär befälhavare, något som emellertid Benedictow, Ole J., ”Konge, hird og retterboten av17. juni 1308”, [norsk] Historisk tidsskrift 511972, s. 247 och Holmsen, Andreas, Nye studier i gammel historie, Oslo 1976, s. 168 dock bestritt. 22 Dübeck, ”Skånske lov og den europæiske baggrund” (kap. 2, fotnot 11), s. 399. 23 Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290(kap. 1, fotnot 27), s. 152–153. 24 Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 2 ser kungamaktens konsolideringsvilja som den främsta drivkraften bakom försök att införa riksomfattande lag. Likaså framhåller Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 67 det som centralt för kungens makt att få kontroll över lagstiftningen. 25 Kern, Kingship and law in the Middle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 75. 26 Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 112; Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 57–58. Enligt Dist. 4 dictum post c. 3. tillkommer lagar genom att de blir proklamerade och de blir konfirmerade när de blir godkända genom praxis av dem som tillämpar dem. Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 110 menar att ett av syftena med proklamationerna eller stadfästelserna av lagar var att avlysa gammal rätt och pålysa ny. 27 Wolf, Armin, Gesetzgebung in Europa 1100–1500: zur Entstehung der Territorialstaaten, München 1996, s. 27–30. 28 Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 24–25 menar att kungamaktens ökande befogenheter tydligast kommer till uttryck just i växande lagstiftningsmakt och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=