lagfäst kungamakt under högmedeltiden 114 Framväxten av en kunglig benådningsrätt gav också kungen en central plats i rättssystemet. Kungen kunde låta en fredlös lösa sig fri från fredlösheten genom att erlägga en, oftast hög, summa pengar till kronan, en företeelse kallad fredsköp. I de flesta fall var likväl benådningsrätten försedd med restriktioner och en benådning, alltså ett fredsköp, fordrade medgivande från målsäganden. Ju starkare kungamakten var, desto större var kungens benådningsrätt. Kungens rätt att fritt avgöra beloppet som en fredlös måste erlägga för att bli benådad innebar dessutom en starkare kunglig makt än när lagen fastställde ett fast maximibelopp.17 Med stöd av romersk rätt började kungar under 1200-talet även göra anspråk på direkt lagstiftningsrätt och hävda att befolkningen permanent delegerat sin lagstiftningsmakt.18 Ännu under mitten av 1200-talet var det dock ovanligt runt om i Europa med mer ingripande kunglig lagstiftning.19 Även i de fall när mer omfattande kunglig lagstiftningsmakt var ett faktum brukade, såsom framförallt Fritz Kern visat, den nya lagstiftningen påstås inskärpa gammal, bortglömd rätt. Under medeltiden ansågs nämligen gammal lag ha företräde framför ny lag.20 Den dominerande uppfattningen är att kungen i de nordiska länderna under tidig medeltid enbart hade befogenhet att självständigt lagstifta i frågor som föll utanför lagsagornas traditionella jurisdiktion.21 17 Benådning, eller fredsköp, av kungen i medeltida nordisk rätt diskuterades för första gången mer ingående av Lehmann, Karl, Der Königsfriede der Nordgermanen, Berlin 1886, s. 195, 202. 18 Dig. 1.14.1 och se diskussionen i Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning(kap. 1, fotnot 24), s. 57–72. 19 Reynolds, Kingdoms and communities in Western Europe, 900–1300 (kap. 1, fotnot 1), s. 48. Som t.ex. McIlwain, The growth of political thought in the West (kap. 1, fotnot 14), s. 187 och Cheyette, ”Suum Cuique Tribuere” (kap. 3, fotnot 2), s. 367 framhållit kunde kungarna i det kontinentala Europa redan under tidig medeltid dock ofta påbjuda vissa förändringar av processrätt och av straffskalor. 20 Kern, Kingship and law in theMiddle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 73, 151, 159–160, 164–166. En ny lagstiftningsideologi sanktionerades av den romersk-katolska kyrkan under påve Gregorius IX (1227–1241) genom promulgationsbullanRex Pacificus år 1234. Uppfattningen att lagen inte aktivt får ändras ersattes av en lära om att ny lag både får och bör stiftas om omständigheterna påkallar det, se Drar, Konungens herravälde såsom rättvisans, fridens och frihetens beskydd(kap. 1, fotnot 6), s. 50–51 och Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 251. 21 Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 18; Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 18; Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150– 1319(kap. 1, fotnot 23), s. 45; se även Aschehoug, T[orkel] H[alvorsen], Norges offentlige ret 1. Statsforfatningen i Norge og Danmark indtil 1814, Christiania 1866, s. 148–149; Taranger, Absalon, Udsigt over den norske rets historie 2, Christiania 1904, s. 268. Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 228, 264, Fenger, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=