kapitel 3 • kungen och rättskipningen 113 ochmed att gärningsmannen ansågs bryta mot den ordning i samhället, som kungen var satt att skydda i kraft av sitt ämbete, förbröt han sig mot kungen. Det banade vägen för ett strafftänkande som inte byggde på personlig kompensation eller vedergällning, vilket medförde att motivet bakom en brottslig handling började påverka straffsatsen i större utsträckning än tidigare.13 Samtidigt ägde en generell straffskärpning rum och fler brott kom att leda till fredlöshet i och med att den kungliga jurisdiktionen ökade.14 Forskningen har sedan länge framhållit att den kungliga domsmakten banade vägen för vad somde facto utgjorde lagstiftningsmakt. Genom sin dömande makt skapade kungen nya rättsregler, i första hand inom områden som tidigare inte varit rättsligt reglerade, i samband med avgörandet av konkreta rättsfall.15 Enligt Jørn Øyrehagen Sunde hade kungens dömande makt sitt ursprung i funktionen som medlare vid konflikter. Kungens ökade roll i rättskipningen medförde allt större möjligheter att, som högste världslige domare, genom domslut gradvis ändra rättspraxis.16 1200-talet som skada mot en enskild person mer allmänt i västra Europa började bli betraktat somett brott mot kungamakten, även om Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 187 dock menar att det finns spår av detta tänkande i Norge redan under 1100-talet. 13 Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 139–143. Radding, Charles, Aworld made by men. Cognition and society, 400–1200, Chapel Hill 1985, s. 201–213 har betraktat genomslaget för tanken att intentionen bakom en gärning ska styra påföljden som något av en mental revolution. 14 Den senaste översikten av fredlöshetsstraffet i de nordiska länderna är Riisøy, Anne Irene, ”Outlawry. From western Norway to England”, i Stefan Brink & Lisa Collinson (red.), New approaches to early law in Scandinavia, Turnhout 2014, s. 101–129. I de olika nordiska länderna, och i de skilda lagarna, brukas en rad olika beteckningar för detta straff: bl.a. friðlauss/frithløs, sekr, skóggangr och útlegð. Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), s. 420 har med emfas framhållit att fredlöshetsstraffet är grundat på fejdprincipen. 15 För tidiga exempel som utgått från att den kungliga lagstiftningsmakten och domsrätten förutsatte eller var beroende av varandra, se t.ex. Westman, ”Konung och landskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången” (kap. 2, fotnot 29), s. 791; Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 140. I senare forskning har detta bl.a. påpekats framförallt av Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7) men även framhållits i t.ex. Gunnes, Kongens ære (kap. 1, fotnot 26), s. 361; Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319(kap. 1, fotnot 23), s. 54; Ranehök, Allan, Centralmakt och domsmakt. Studier kring den högsta rättskipningen i kung Magnus Erikssons länder 1319–1355, Uppsala 1975: 83, 151; Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 17. 16 Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), s. 13–14; Imsen, Steinar, Senmedeltiden. Europas historia 1300–1550, Stockholm 2011, s. 150. Lindkvist, ”Law and the making of the state in medieval Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 216 har lyft fram att förändringar i den dömande makten var det mest flexibla sättet för medeltida makthavare att utöva makt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=