lagfäst kungamakt under högmedeltiden 112 Norden och under 1200-talet blev bötesintäkter en allt viktigare inkomstkälla för kronan.7 Den romersk-katolska kyrkan såg det, som berörts i kapitel 1 (s. 21 och 60–61), som kungamaktens viktigaste uppgift att, med våldsmakt vid behov, upprätthålla lag och rätt för att säkerställa fred och rättvisa (pax et iustitia) i samhället.8 Eftersom bruket av hämnd och självtäkt stred mot kyrkans lära stödde kyrkan kungliga anspråk på ett våldsmonopol.9 Ett samarbete mellan kung och kyrka resulterade i att ett växande antal våldshandlingar blev betraktade som fridsbrott med både fredlöshet och bannlysning som påföljder.10 Fridslagstiftningen avsåg att motverka väpnade fejder och innehöll straffrättsliga bestämmelser rörande våldsdåd, plundring och andra allvarliga brott mot samhällsfriden.11 I samband med centraliseringen av rättssystemet fick kanonisk och romersk rätt ökad betydelse. Genom den romerska rätten vann tanken insteg att vissa brott utgör förbrytelser mot samhället (crimen publicum).12 Det öppnade för mer omfattande kungliga befogenheter på det rättsliga området. I 7 Redan Tacitus skriver i De Germania, kap. 12, från omkring år 100 e.Kr. att kungen hade rätt till andel av böterna i de germanska samhällena, även om de nordiska länderna inte specifikt nämns i detta sammanhang. Den successivt ökade betydelsen av kungliga bötesintäkter i de nordiska länderna under 1200-talet har lyfts fram bl.a. av Gædeken, Retsbrudet og reaktionen derimod i gammeldansk og germansk ret, s. 183; Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 18–19; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 125; Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 243. 8 För allmäneuropeisk del, se Canning, A history of medieval political thought 300–1450(kap. 1, fotnot 1). För nordisk del, se bl.a. Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 48–49; Ericsson, Georg J.V., Den kanoniska rätten och Äldre Västgötalagens kyrkobalk. En jämförande studie, Lund 1967, s. 26; Fenger, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s. 68–70. 9 Framhållet av bl.a. Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 85–86 och Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 56–63. En av grunderna till kyrkans negativa inställning till hämnd är stadgandet: ”Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv” i 3 Mos 19:18. Jmf även Rom 12:19. 10 Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 169–170; Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), s. 309–312; Dübeck, ”Skånske lov og den europæiske baggrund” (kap. 2, fotnot 11), s. 408; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 64–67; Le Goff, The birth of Europe 400–1500(kap. 1, fotnot 9), s. 46–47. Under hot om exkommunikation deklarerade den romersk-katolska kyrkan, med början år 989, den så kallade Gudsfreden (pax Dei, treuga Dei) som över tid kom att inkludera förbud mot allt fler fridsbrott. Enligt Harding, Medieval law and the foundations of the state (kap. 1, fotnot 21), s. 75 var fridslagstiftningen en reaktion mot en omfattande våldsutövning av olika stormän. 11 Diskuterat för nordisk del av bl.a. Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), s. 309–312, Robberstad, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot 100), s. 67 och Dübeck, ”Skånske lov og den europæiske baggrund” (kap. 2, fotnot 11), s. 398–399. 12 Se t.ex. Dig. 23.2.43.10, 48.1.1, 48.1.3, 48.10.30.1, Inst. 4.18.1, 4.18.5. Harding, Alan, ”Political liberty in the Middle Ages”, Speculum55 1980, s. 434 menar att det först var under
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=