kapitel 3 • kungen och rättskipningen 111 En åtskillnad gjordes i de nordiska länderna under medeltiden mellan urbotamål och botbara mål. De första utgjorde sådana brott som ovillkorligen medförde fredlöshet, åtminstone om inte målsäganden valde att acceptera en ekonomisk förlikning, medan den sistnämnda kategorin brott istället var sådana som kunde sonas med böter. Någon egentlig åtskillnad kan inte göras mellan böter och skadestånd under medeltiden. Böterna var antingenensaksböter eller andelsböter. De förstnämnda gick enbart till en mottagare, oftast till målsäganden eller kungen, medan den sistnämnda typen av böter delades på olika sätt mellan två eller flera mottagare, såsom till exempel kung, lokalsamhället och målsäganden. Den närmast revolutionerande juridiska utvecklingen i Europa under 1100- och 1200-talen (se kapitel 2, s. 82–85) medförde även för nordisk del ett mer enhetligt och centraliserat rättssystem under större kunglig och kyrklig kontroll. Både kung och kyrka eftersträvade ökad rättslig makt på bekostnad av tingsmenigheterna.4 För kungen tjänade anspråken på en ökad rättslig makt åtminstone tre syften: För det första stärkte kungens makt över lag och rätt hans samhälleliga auktoritet, för det andra ökades hans inkomster och för det tredje innebar det en möjlighet för kungen att konsolidera sin makt och genomdriva sin politiska vilja.5 Som till exempel Susan Reynolds framhållit fick kungarna runt om i Europa redan under tidig medeltid en ökande rätt till andelsböter.6 Så verkar situationen även ha varit i 3 En översikt av hämnd och fejd som samhälleliga fenomen under tidig medeltid, och de sociala normer somde var förbundna med, ges t.ex. i Byock, Feud in the Icelandic saga(kap. 1, fotnot 39), Byock, 2001 (kap. 1, fotnot 42), Miller, Bloodtaking and peacemaking (kap. 1, fotnot 39), Miller, Humiliation and other essays on honor, social discomfort, and violence (kap. 1, fotnot 39) och Meulengracht Sørensen, Fortælling og ære (kap. 1, fotnot 39), som alla i första hand berör Island och i andra hand Norge. En kritisk översikt av själva fejdbegreppet ges i Helgi Þorkláksson, ”Feider. Begrep, betydning, komparasjon”, i Erik Opsahl (red.), Feide of fred i nordisk middelalder, Oslo 2007, s. 21–34. 4 Detta har t.ex. framhållits av Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 189; Lindkvist, ”Law and the making of the state in medieval Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 225, 227; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 109 et passim. Cheyette, ”Custom, case law, and medieval ‘constitutionalism’” (kap. 2, fotnot 29), s. 371–372 har betonat att det nya juridiska tänkandet var något som påbjöds ovanifrån av kung och kyrka runt om i Europa. 5 Se bl.a. Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 198; Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 24–25; Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 423; Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 189, Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 349; Dørum, Romerike og riksintegreringen(kap. 1, fotnot 97), s. 389; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 41–42, 66; Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), s. 199. 6 Reynolds, Kingdoms and communities in Western Europe, 900–1300(kap. 1, fotnot 1), s. 20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=