detta kapitelstuderas utvecklingen av kungamaktens lagfästa rätts- Iliga befogenheter och uppgifter. Den dominerande uppfattningen, både i äldre och nyare forskning, är att kungamakten under tidig medeltid hade ett begränsat inflytande över lag och rätt i de nordiska länderna. Det var istället tingsmenigheterna i de enskilda landskapen/lagsagorna, med sina sinsemellan varierande rättsregler, som besatt den rättsliga makten. Utmärkande för det tidigmedeltida rättssystemet var sålunda dess decentraliserade och pluralistiska karaktär.1 De flesta brottsliga handlingar betraktades inte som förbrytelser mot något allmänt intresse, utan enbart som kränkningar av enskilda individer och deras släkter. I civilmål eftersträvades förlikningar och i brottmål gick processen ut på att säkerställa att målsäganden fick ekonomisk kompensation eller att få gärningsmannen dömd till fredlöshet och därigenom ge målsäganden legal rätt till blodshämnd.2 I detta rättssystem var hämnd och självtäkt legitima rättsmedel; de rättsliga ramar som fanns för bruket av dessa rättsmedel kan i första hand ses sommekanismer avsedda att minska risken för eskalerande fejder.3 lagfäst kungamakt under högmedeltiden 110 1 För nyare översikter av det tidigmedeltida nordiska rättssystemet, se bl.a. i Brink, ”Law and legal customs in Viking Age Scandinavia” (kap. 1, fotnot 39), Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), Jón Viðar Sigurðsson m.fl., ”Making and using the law in the North, c. 900–1350” (kap. 2, fotnot 18), och Andersen, Legal procedure and practice in medieval Denmark (kap. 1, fotnot 24), samt där anförd litteratur. 2 I Cheyette, Fredric L., ”Suum Cuique Tribuere”, French Historical Studies 6 1970: 289–299, ett startskott för ett rättsantropologiskt perspektiv i medeltidshistorisk forskning, betonas hur pragmatisk konfliktlösning var den mest centrala komponenten i rättsystemet i det medeltida Europa. För nordisk del uppmärksammade redan Westman, ”Konung och landskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången” (kap. 2, fotnot 29), s. 785 vad han kallade ”förhandlingsmaximen” i landskapslagarna; se även t.ex. Sjögren, Ivar W., ”Dråpsprocessen enligt Upplandslagen”, i Festskrift tillägnad Professor, Juris och Filosofi Doktor Nils Stjernberg vid hans avgång från professorsämbetet den 1 september 1940 av Stockholms högskolas juridiska och humanistiska fakulteter, Stockholm 1940, s. 248, Reynolds, Kingdoms and communities in Western Europe, 900–1300 (kap. 1, fotnot 1), s. 13–14 och Brink, Stefan, ”Oral fragments in the earliest Old Swedish laws?” (kap. 2, fotnot 18), s. 149 för liknande uttalanden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=