kapitel 2 • de medeltida nordiska lagarna 101 rättsliga ramar för den kungligamaktutövningen.76 Det bör dock framhållas att kungaförsäkringarna normalt bara innehöll sådant som kungen även annars ansågs vara bunden av. De sammanfattar därmed den rådande synen på kungens förpliktelser.77 Jag studerar den lagfästa kungamakten utifrån nästan hela det bevarade danska, norska och svenska lagmaterialet tillkommet före cirka år 1350 (se tabell 1 och 2).78 Även om jag gått igenom de olika stadsrätterna, vilka är flest för dansk del, är dessa relativt korta lagtexter inte medtagna i tabell 1, eftersom de innehåller förhållandevis få uppgifter avseende kungamakten som inte också återfinns i landskapslagarna. De var avsedda som komplement till landskapslagarna och bestod av särbestämmelser för städerna. Endast när jag funnit det särskilt erforderligt har jag gått in på deras regleringar av kungamakten. En bidragande anledning till detta har varit att det i många fall är svårt både att tidfästa och fastställa vilken/vilka städer stadsrätterna varit giltiga för. Däremot är de norska och svenska riksgiltiga stadslagarna – som fullständiga och självständiga rättsliga källor – behandlade på ett jämbördigt sätt med landskapslagarna och landslagarna.79 Det har inte varit praktiskt möjligt att studera all kunglig stadgelagstiftning på grund av dess omfång, inte minst för dansk och norsk del. Endast sådan stadgelagstiftning somär av särskild betydelse för undersökningen har beaktats. Urvalet bygger för dansk del på en genomgång avDansk retshistorie 76 Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 5et passim; Hervik, ”Mixed constitution in the Scandinavian realms in the Middle Ages” (kap. 2, fotnot 75), s. 107. 77 Reynolds, Kingdoms and communities in Western Europe, 900–1300(kap. 1, fotnot 1), s. 21. 78 En typ av rättskälla som inte beaktas i boken är de så kallade gårdsrätterna. Detta var lagar som, vid sidan om de allmänna lagarna, gällde på vissa enskilda stormäns gårdar. Deras ursprung återgår sannolikt på hirdrätterna. Anledningen till att gårdsrätterna inte behandlas i boken är att de främst hör senmedeltiden till och även om det för svensk del kanske existerade en, nu förkommen, kunglig gårdsrätt sedan Magnus Ladulås (1275–1290) är den mer att betrakta som en hirdrätt. Det går heller inte att utesluta att kodifierade gårdsrätter existerade för dansk del redan under 1200-talet men dessa har inte blivit bevarade och kan därför inte heller studeras här. Dessutom är gårdsrätterna en rättskälla som, när det inte rör sig om kungliga sådana, har ett begränsat intresse för studiet av den lagfästa kungamakten. Angående gårdsrätterna, se särskilt Ferm, Olle, ”Feodalism i Sverige? Högfrälsets gårdsrätter under medeltiden och 1500-talet”, [svensk] Historisk tidskrift 103 1983, s. 132–139. 79 Den så kalladeErkebiskop Jons kristenrett (JonsKr) från omkring år 1273 har inte heller brukats särskilt aktivt i boken, även om jag noggrant gått igenom denna rättskälla. Anledningen till detta är för det första att den innehåller relativt få uppgifter avseende kungamakten, för det andra att den närmast kan betraktas som en rent kyrklig rättskälla (vilka ju inte behandlas i boken) och för det tredje att dess rättsliga status framträder som högst oklar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=