lagfäst kungamakt under högmedeltiden 100 son menar att stadgelagstiftningen främst ska ses som överenskommelser mellan kungamakten och det kyrkliga och världsliga frälset.71 Fritz Kern har framhållit att vanan att låta varje ny kung bekräfta den tidigare kungens stadgor inte så mycket handlade om att den nye kungen inte var bunden av den förre kungens stadgor som att det var ett sätt att uppnå rättslig säkerhet i en tid när administrationen var outvecklad och det saknades centrala arkiv. Dessutom band den tidigare kungens stadgor bara kungaämbetet, medan en konfirmation av stadgan av den nye kungen band honom personligen under hans livstid.72 Ole Fenger anser att kungliga befallningar, till exempel i form av förordningar, ur forskarens perspektiv kan betraktas som rättskällor likställda med lagar, oavsett vad man ansåg om saken i samtiden.73 En annan typ av rättskälla som jag kommer att använda är de danska handfästningarna. De var formellt utfärdade av kungen och ansågs, som Poul Johs. Jørgensen framhållit, ha samma rättsliga ställning som lagar.74 Handfästningarna var överenskommelser som utgjorde ansatser till att konstitutionellt reglera olika politiska aktörers rättigheter och skyldigheter med särskild betoning på att begränsa kungens makt.75 Frode Hervik, som senast behandlat handfästningarnamer ingående, karaktäriserar dem som en kunglig förpliktelse att utöva sin makt inom vissa ramar. Därmed innebar en handfästning att kungen själv stadfäste begränsningarna för sin egen makt. Handfästningarna var direkta föregångare till grundlagar, eftersom de reglerade en maktdelning mellan kungen och andra aktörer samt satte tydliga han menar, utan att anföra några argument, att retterbøter ursprungligen enbart åsyftade kungliga privilegier eller vallöften. 71 Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 17, 21. 72 Kern, Kingship and law in the Middle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 172–173. Frågan om en kung kan ge bort regalrättigheter för tid bortom sin egen livstid är just den centrala frågan i den så kallade Sigurd Ranessons process i Norge från början av 1100-talet skildrad i den s.k. Þingasagaeller Þingaþáttr, se Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 185–187. 73 Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85), s. 354. 74 Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 64, 70, 74–75. Jmf Fenger, Ole, Gammeldansk ret (kap. 1, fotnot 6), s. 128–131. 75 Hybel, Nils, Danmark i Europa 750–1300(kap. 1, fotnot 34), s. 67–70; Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), s. 44–45; Hervik, Frode, ”Mixed constitution in the Scandinavian realms in the Middle Ages”, i Jørn Øyrehagen Sunde (red.), Constitutionalism before 1789.Constitutional arrangements from the HighMiddle Ages to the French Revolution, Oslo 2014, s. 108. I den danska forskningen har inte bara valhandfästningar, det som i Sverige kallas kungaförsäkringar, betecknats som handfästningar, utan även alla rättsliga dokument där kungen avger ett löfte och inte utfärdar ett påbud.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=