selös lagprövning, en sådan som Ernst Andersen hade förespråkat i Danmark år 1948 och Torstein Eckhoff i Norge år 1975. Riksdagens tolkningsföreträde hade nästan en sådan innebörd, som också Alf Ross hade varit inne på, att grundlagen inte reellt var överordnad. Skillnaden mellan grundlagsstiftare och lagstiftare var inte viktig. Hade regeringen beslutat föreskriften, skulle tillämpning underlåtas endast om felet var uppenbart. Hade riksdagen beslutat föreskriften, skulle tillämpning underlåtas endast om felet var särskilt uppenbart. Omman i Norge differentierade normprövningsmarginalerna materiellt, differentierade man dem i Sverige formellt. Grundlagarna var olika: i Norge stod grundlag över lag, och regeringen kunde med stöd i direkt grundlagen bara ge provisoriska anordningar. I Sverige, däremot, fortsatte det finnas två direkt i grundlagen definierade lagstiftningsområden, låt vara att lag ordnades över förordning. Båda dessa omfattades av samma breda normprövningsmarginal. Men det finns en viktig likhet mellan länderna. Enligt Rt. 1952 s. 1089 (valolja) och 1976 s. 1 (Kløfta) skulle domstolarna låta Stortinget kontrollera delegationer och inte i första hand ingripa. Regeringen gavs därmed en bred marginal för sin tolkning av de bemyndiganden den fått. På norsk sida hade alltså regeringen en bredare marginal än Stortinget, vilket i sin tur innebär att det inte framstår som fullt så märkligt att riksdag och regering behandlades lika i Sverige som ibland har gjorts gällande från norskt håll.330 Omman nu jämför några av de fall som uppkom, kan man konstatera att Regeringsrätten i RÅ1982 ref. 1:74 (retroaktiv skattelagII) utan vidare undvek att tillämpa en bestämmelse som skulle ha retroaktiv verkan vid beskattning, medan Högsta domstolen i NJA1986 s. 428 (retroaktiv stämpelskatt) med ett kryptiskt resonemang tillämpade en skattelag retroaktivt. Regeringsrätten dömde därmed mer konstitutionellt kritiskt än Högsta domstolen och ägnade sig i exempelvis RÅ1987 ref. 21 också åt grundlagskonform tolkning. I NJA1984 s. 868 (andel i fastighet) räddade dock Högsta domstolen en bestämmelse som innehöll ett fel som inte var uppenbart så att det ändå blev rätt till slut. Noterbart är att det var Högsta domstolen som i NJA1984 s. 648 (återkrav av bostadsbidrag) inte ville åsidosätta en hel ”ordning” såsom en praxis som hade utbildat sig i regeringens normgivning. 330 Se E. Smith 1993 s. 28. konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 768
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=