konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 760 Högsta domstolen gjorde alltså en bedömning i tre led: Domstolen utgick från grundlagen, fann att lagregleringen var grundlagsenlig och att det kroppsliga ingreppet som sådant hade erforderligt lagstöd. Att en person med fel formell kompetens hade gjort själva ingreppet innebar då inte att ingreppet var grundlagsstridigt. Om man å andra sidan skulle tolka ”beslutet att underkasta [den misstänkte] blodprovstagning” som innefattande att detta skulle göras av en laboratorieassistent, kunde det svårligen sägas att det var ”lagligen grundat”.300 En skiljaktig ledamot, justitierådet Höglund, anförde att frågan var av principiell natur. När lagstiftaren så exakt – i rättssäkerhetssyfte – hade angivit vilka personalgrupper som var behöriga, borde det vara en sak för lagstiftaren och inte rättstillämpningen att göra förändringar av detta. Annars blev den enskildes rättssäkerhetsskydd inte fullt effektivt. Han tillerkände inte blodprovet bevisverkan. Högsta domstolens bristande klarhet när det gäller vad ”sådan avvikelse” närmare bestämt innebar kritiserades av dåvarande hovrättsassessorn Krister Thelin. Genom rättsfallet hade inte klargjorts vad som skulle krävas i form av grundlags- eller lagstridiga förfaranden vid exempelvis förhör eller husrannsakan för att en åtgärd skulle anses grundlagsstridig. Grundlagen hade kunnat ges en större betydelse i Högsta domstolens resonemang, men den konstitutionella traditionen i dömanden var ännu inte särskilt utvecklad. Thelin jämförde med att det hade tagit 40 år för den kontradiktoriska förfarandeprincipen att slå igenom, och då fanns det hopp om att den blott drygt tioåriga fri- och rättighetskatalogen så småningom skulle bli tillämpad.301 Det kan också noteras att detta hade varit ett tillfälle där grundlagen hade kunnat vara av betydelse just i det enskilda fallet, utan att någon lagregel generellt behövde åsidosättas. Peter Westberg har framhållit att Högsta domstolen i NJA1975 s. 16, trots att yrkande om bördsutredning medgivits, inte biföll yrkandet eftersom det var fråga om ingrepp i den kroppsliga integriteten som saknade lagstöd, och då måste det bygga på framtida frivillighet. Westberg anknöt år 1992 fallet till 2 kap. 6 § regeringsformen och ifrågasatte om inte statens genomdri300 Se härtill Krister Thelin, ”Grundlagen och blodprovet – prov utan värde?” i SvJT1987 s. 129-133 på s. 131. 301 Thelin 1987 s. 131-133. gen grundat. Det förhållandet att blodprovet tagits av en laboratorieassistent innebär inte sådan avvikelse från regleringen i RB att åtgärden kan betecknas som grundlagsstridig.”’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=