konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 758 verkningar för enskild lagfartshavare i förhållandet till andra enskilda”.296 Ägaren hade ett berättigat intresse av att uppgiften rättades, så att inskrivningsregistret kunde återge det riktiga förhållandet. Högsta domstolen öppnade därför en möjlighet till rättelse utan direkt stöd i någon föreskrift men med analogisk tillämpning av vissa lagregler i liknande ämne. Även om det inte fanns något uppenbart fel, blev grundlagen relevant för Högsta domstolen. Alternativet var att acceptera att en föreskrift i en förordning hade påverkat äganderätten, vilket hade inte hade varit konstitutionellt möjligt, eller att uppfatta det så att förordningen inte rätteligen påverkade äganderätten, vilket innebar att inskrivningsregistrets uppgifter måste kunna rättas om de blivit felaktiga. Man kan säga att Högsta domstolen ’räddade’ föreskrifterna genom att införa en rättelsemöjlighet. Men man kan också säga att det hade varit en överloppsgärning att åsidosätta föreskriften när det fanns ett enklare sätt att låta grundlag och lag få genomslag. Man kan kalla detta ett partiellt åsidosättande, för förordningen tilläts bara ha den verkställighetseffekt den kunde ha men inte den civilrättsliga effekt den inte kunde ha men kunde tolkas som om den hade. En viktig del i den enskildes skydd mot staten är att få olika frågor prövade av oavhängiga domstolar. Som har berörts i det föregående har det rått stora oklarheter om räckvidden av denna möjlighet i svensk rätt. I NJA1983 s. 546 uppkom en fråga om en enskild – vars potatisland översvämmades av vatten från en vägtrumma som Vägverket hade anlagt – hade rätt att få allmän domstols prövning av ett yrkande om att vägtrumman skulle flyttas. Visserligen räknades ombyggnad av vägtrumma till underhåll av väg, och sådana åtgärder beslutades i administrativ ordning. Frågan i målet var emellertid grannelagsrättslig (den berörde frågan om Vägverkets åtgärder med vägen medfört skada på hans fastighet) och därmed civilrättslig och skulle prövas av allmän domstol. I NJA1983 s. 680, däremot, väckte ett barn genom sin vårdnadshavare talan mot kommunen om fastställelse av ”att avtal förelåg mellan parterna att kommunen mot avgift skulle bereda [barnet] plats på kommunalt daghem samt att kommunen inte på grund av avtalet ägde att, 296 NJA1984 s. 868 på s. 874. 297 NJA1984 s. 868 på s. 874. ”Något sådant uppenbart fel i regeringens normgivning som enligt 11 kap 14 § regeringsformen skall föranleda att bestämmelsen inte tillämpas kan emellertid inte anses föreligga.”297 Domstols behörighet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=