kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 757 bart misstag, och felet var väsentligt eftersom det berörde systematiken i 8 kap. regeringsformen. Petrén åsidosatte föreskriften. Petréns resonemang var utförligt, och det borde ankomma på övriga ledamöter att förklara hur de menade att förordningen kunde ha erforderligt stöd i regeringsformens bestämmelser. En av de övriga ledamöterna fann att det var fråga om vissa krav som det allmänna ställde på viss försäljning och att det inte direkt var fråga om ingrepp i avtalsfriheten. Det handlade inte om det avtalsrättsliga förhållandet mellan enskilda. Han, liksom de två övriga ledamöterna, konstaterade lakoniskt att de ”fann förutsättning för tillämpning av 11 kap 14 § regeringsformen ej föreligga”.293 Bertil Bengtsson har jämfört sitt synsätt, att det hade betydelse i uppenbarhetsfrågan att de andra ledamöterna inte instämde med honom, med Petréns attityd: ”Att övriga ledamöter vid sin analys inte ansåg något misstag alls ha blivit begånget synes inte ha spelat någon roll för honom.”294 Som jag redan har nämnt ligger det i domarens självständighet att stå för sin juridiska analys (att den ena domaren i en kollegial sammansättning kan övertyga den andra om det riktiga i en viss analys är en annan sak). Håkan Strömberg delade majoritetens uppfattning i frågan om lagen var grundlagsenlig.295 Vid införandet av ett datoriserat fastighetsregister var tanken att delägarna i samägda fastigheter skulle antas ha lika stora andelar, om andelstalen inte var angivna i det gamla registret. Två personer hade i NJA1984 s. 868 (andel i fastighet) på så sätt registrerats som ägare av lika stora andelar, men den ena av dem ville ha detta rättat så att hon fick två tredjedelar av deras gemensamma ägande. Den andra ägaren gick med på detta. Bestämmelsen om att andelarna skulle anses vara lika stora följde av förordning, men Högsta domstolen fann att den enligt 8 kap. 2 § regeringsformen måste finnas i lag, om den handlade om enskildas ekonomiska förhållanden inbördes; detta torde nämligen omfatta även regler om inskrivning på fastighetsrättens område, i den utsträckning däri föreskrevs rättsverkningar av betydelse för förhållandet mellan enskilda. Anledningen till att bestämmelsen trots detta fanns i förordning var att den hade betraktats som en föreskrift om verkställighet av lag och bara var ett slags tillämpning av samäganderättslagens presumtionsregeln om lika delar i ägandet. En införing i inskrivningsregistret kunde dock i undantagsfall ”få skadliga rätts293 RÅ1980 ref. 2:69 på s. 457. 294 Bengtsson 1989 s. 677. 295 Strömberg 1988 s. 129.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=