konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 748 Båda verken inledde diskussionen om lagprövningen medatt slå fast normhierarkin: Holmberg och Stjernquist uttalade att normgivningssystemet ”är ’hierarkiskt’ uppbyggt”,260 med ordet hierarkiskt inomcitationstecken, medan Petrén och Ragnemalm konstaterade att rättsordningen innefattade normer av olika dignitet.261 Grundlag, lag, förordningar och myndigheters och kommunens föreskrifter utgjorde de olika nivåerna. Holmberg och Stjernquist drog slutsatsen att en norm på högre nivå principiellt skulle ha företräde framför en norm på lägre nivå, vilket hängde samman med den formel- la lagkraften, som innebar att en föreskrift kunde ändras genom en annan föreskrift på högre men inte på lägre nivå. Principen hade dock ”i vissa fall begränsad innebörd och räckvidd”.262 Petrén och Ragnemalm konstaterade att motstridigheter kunde elimineras genom lagtolkning och hänvisade till NJA1977 s. 288 (homeopatiska läkemedel), men omdetta inte var möjligt var det självklart att den högre normen hade företräde.263 Holmberg och Stjernquist menade med hänvisning till rättspraxis åren 1928-1964 att ”konflikter” hade förekommit i ringa utsträckning i rättstilllämpningen, men att ”risken för konflikter”264 hade ökat genom den nya regeringsformen, vars reglering av normgivningen och fri- och rättigheterna var striktare än tidigare. Om det som avsågs var konflikter i form av motstridigheter mellan normer eller meningsmotsättningar mellan statsmakter framgår inte klart. Petréns och Ragnemalms historieskrivning gav bilden av en försiktig men allt mer befäst lagprövning, som kunde få större betydelse genom reglerna i den nya regeringsformen. De talade om uppenbarhetsrekvisitet som syftande till undvikande av konflikter mellan domstolarna och de högsta politiska organen.265 Båda författarparen återgav förarbetsuttalandena om uppenbarhetsrekvisitet och att lagprövning inte skulle vara normalt förekommande; Petrén och Ragnemalm ställde dock bestämmelsens förpliktande lydelse ”får icke tillämpas”266 mot den i förarbetena rekommenderade återhållsamheten och befarade att domstolarna kunde tänkas undkomma motstridigheten mellan dessa två synsätt genom att avstå från att 260 Holmberg och Stjernquist 1980 s. 248. 261 [Malmgren] 1980 s. 304. 262 Holmberg och Stjernquist 1980 s. 249. 263 Holmberg och Stjernquist 1980 s. 248-249 och 398, [Malmgren] 1980 s. 304. 264 Holmberg och Stjernquist 1980 s. 249. 265 [Malmgren] 1980 s. 305-312. 266 [Malmgren] 1980 s. 310.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=