kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 741 än den som gjorts i förordningen”,227 och det var något som inte låg inom myndighetens behörighet. Nyman framhöll att det inte var sannolikt att lagstiftaren hade velat ge Socialstyrelsen befogenhet att göra en sådan gränsdragning. För att återvända till hovrätten, så noterade den att Socialstyrelsen hade kunnat göra en framställning om ändring av förordningen i stället för att försöka tänja ut sitt bemyndigande. Det är lätt att hålla med.228 Jämför man medNJA1964 s. 471 (butiksstängning), där det också var fråga om betydelsen av en central förvaltningsmyndighets åtgöranden, har domarna år 1977 tagit flera steg framåt. Det förs nu – liksom hos Regeringsrätten i RÅ1972 ref. 37 (inträde i mervärdesskattesystemet) – diskussioner om ett bemyndigandes gränser, och såväl hovrätten som två justitieråd nekade föreskriften giltighet. Domarnas agerande rörde här en myndighetsföreskrift och kom inte direkt i strid med uttalandena om restriktivitet i grundlagsförarbetena, men det framgår ändå att de uppfattade sig ha uppgiften att värna den enskildes rättssäkerhet (eller åtminstone riksdagens och regeringens normgivningsmakt) gentemot en central myndighet. Det kan noteras att det fördes en omfattande diskussion om det större behovet av domstolskontroll av myndighetsföreskrifter, samtidigt som man i bakgrunden kan ana den i norsk rätt formulerade men i svensk rätt outtalade tanken att regering och riksdag själva kunde bevaka sina rättigheter mot myndigheterna genom att inskränka eller upphäva bemyndiganden som överutnyttjats. En annan sida av saken är emellertid legalitetsprincipen, nämligen att det inte räcker med det negativa konstaterandet att riksdagen kunde ha ingripit mot ett överutnyttjat bemyndigande utan att det också krävs positivt lagstöd. Under rubriken ”Prövning om retroaktiv skattelag är förenlig med grundlag” prövade Regeringsrätten i RÅ1978 ref. 1:29 om en begränsning av rätten till ett avdrag, vilken trätt i kraft den 12 april 1972, som avsett kunde tilllämpas redan vid 1972 års taxering. En person hade innan lagförslaget lades fram gjort vissa dispositioner, som hade blivit ofördelaktiga genom lagändringen. Länsskatterätten ansåg att ”tillämpning av skattelag med retroaktiv verkan som för den enskilde medför avsevärd obillig ekonomisk effekt inte [kunde] accepteras”.229 Rätten medgav avdrag, men två ledamöter var skilj227 NJA1977 s. 288 på s. 321. 228 Se Strömberg 1988 s. 136. 229 RÅ1978 1:29 på s. 90. Skattelags retroaktivitet del I
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=