konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 740 eller någon speciell presumtion. Han gjorde också – i likhet medGermer och Fleischer några år tidigare och norska Høyesterett något år senare – ett uttalande om att olika fri- och rättigheter kunde ha olika starkt skydd: Westerbergs slutsats var att föreskriften inte borde tillämpas i målet. Tingsrätten ansåg dock att föreskriften låg inom bemyndigandet och tillämpade den. I hovrätten åberopade de åtalade också ett rättsutlåtande av f.d. justitierådet Gösta Lind. Han menade att ’särskilt fall’ brukade avse mycket individualiserade fall, och han anslöt sig till Westerbergs uppfattning i lagprövningsfrågan. Han skilde ut ”egentlig lagprövning”, där lagar prövades mot generella och kanske vaga grundlagsregler, och då var restriktivitet särskilt påkallad. Beträffande myndighetsföreskrifter fanns inget uppenbarhetsrekvisit, även om domstolarna ändå visade återhållsamhet. Hovrätten fäste sig främst vid ett uttalande av departementschefen om att läkemedelsförordningen inte skulle hindra försäljning av homeopatiska läkemedel i den allmänna handeln och att de särskilda fallen inte hade med homeopati att göra. Bemyndigandet till Socialstyrelsen borde då uppfattas som att det var fråga om prövning från fall till fall av särskilda medel. Socialstyrelsens föreskrift ingrep generellt mot injektionsmedel och drabbade homeopatin, vilket innebar att Socialstyrelsen hade överskridit sin befogenhet. Föreskriften kunde då inte tillämpas. Hos Högsta domstolen rådde oenighet. Majoriteten på tre justitieråd – Alexanderson, Gyllensvärd och Fredlund – fäste vikt vid dels att det vid förordningens utformning inte hade funnits några homeopatiska injektionspreparat att ta ställning till, dels att Socialstyrelsen enligt bemyndigandet hade kunnat reglera varje särskilt injektionspreparat och då också kunde reglera dem alla samtidigt. Föreskriftens tillämpning hindrades varken av förarbetsuttalandena eller av bemyndigandets ordalydelse. Justitieråden Höglund och Sven Nyman var skiljaktiga. Höglund lyfte framatt bemyndigandet avsåg fall där ett visst medel kunde vara farligt i sig, inte fall där det fanns risker med ett visst användningssätt som injektion. Socialstyrelsens föreskrift innebar därmed ”en gränsdragning av annan art 226 NJA1977 s. 288 på s. 292. ”När fråga är om att utdöma straff, är en förutsättningslös prövning av den relevanta normens giltighet särskilt påkallad. Så även eljest om det gäller t. ex. ingrepp i personlig frihet. Huruvida man stundom kan tänka sig en nyansskillnad i bedömningen vid ingrepp av ekonomisk art, kan här lämnas därhän.”226
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=