kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 739 ning skulle ske undantagsvis och inte som ett ”reguljärt inslag i det politiska livet”. Dess existens hade dock en preventiv effekt och gav styrka åt fri- och rättigheterna. Departementschefen menade dock att lagprövningen inte borde regleras i grundlag, eftersom det kunde ”inge den oriktiga föreställningen att lagprövningen skall utgöra ett normalt inslag i rättstillämpningen”.223 Slutsatsen var att det dittills oreglerade rättsläget skulle bestå.224 Parallellt med grundlagsstiftningsprocessen förekom några intressanta rättsfall. I det ganska inveckladeNJA1977 s. 288 var det fråga omgiltigheten hos en föreskrift utfärdad av Socialstyrelsen. Läkemedelsförordningen innehöll en bestämmelse om att den inte skulle tillämpas på sådant medel, som inte innehöll ”något verksamt ämne i enmyckenhet överstigande en miljondel av ämnets vikt”. Undantaget var avsett att möjliggöra tillverkning och försäljning av homeopatiska läkemedel. Förordningen innehöll också ett undantag från undantaget – den skulle tillämpas på sådana medel om myndigheten ”i särskilt fall” bestämde det. År 1968 utnyttjade Socialstyrelsen det bemyndigandet och beslutade att läkemedelsförordningen skulle tillämpas på medel som var avsedda för injektion, oavsett om de innehöll något verksamt ämne i en myckenhet överstigande en miljondel av ämnets vikt eller inte. Syftet var att minska infektionsriskerna vid injektioner, men härigenom omöjliggjordes också tillverkning och försäljning av homeopatiska läkemedel. Några personer åtalades för överträdelse av förbudet, och de menade att Socialstyrelsen hade överträtt sitt bemyndigande eftersom en hel kategori läkemedel inte kunde anses utgöra ett ’särskilt fall’. Professorn i offentlig rätt vid Stockholms universitet, Ole Westerberg, avgav den 18 mars 1974 ett rättsutlåtande, som innehåller en del tankar som inte förts fram på annat sätt. Han anförde att han ”för egen del”225 visserligen ansåg att ordet ’uppenbarhetskrav’ var väl starkt men ändå anslöt sig till uppfattningen att det var naturligt att en domstol i ett tveksamt fall inte åsidosatte en förordning och än mindre en lag. Föreskrifter beslutade av myndigheter syntes enligt Westerberg inte ha ansetts omfattade av något uppenbarhetskrav, och han menade också att det ur rättssäkerhetssynpunkt var nödvändigt med en prövning av sådana normer utan ett uppenbarhetskrav 223 Prop. 1975/76:209 s. 94, båda citaten. 224 Prop. 1975/76:209 s. 91-95. 225 NJA1977 s. 288 på s. 292. Gränserna för en myndighets behörighet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=