kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 733 Statsminstern kunde inte åberopa någon riksdagsomröstning till stöd för sitt mandat, och statsråden var inte utnämnda av statsministern: Vid den lagprövning som nu skulle genomföras skulle uppenbarhetsrekvisitet tillämpas. Petrén fann det uppenbart att regeringen inte utsetts enligt gällande regeringsform. Eftersom denna regering utfärdat den aktuella föreskriften, var den ogiltig och kunde inte tillämpas. Petrén fullföljde emellertid inte resomanget till vägs ände. Avgörandet meddelades den 27 januari 1976, och Petrén fann att hans tankegång skulle leda till att samtliga regeringsbeslut från den 1 januari 1976 skulle bli ogiltiga. Detta skulle leda till ”ett det närmaste totalt kaos i samhällslivet”: ”Ingen rättstillämpande myndighet vågar ta på sig ansvaret härför, även om den rättsliga bedömning den är skyldig företa anvisar detta resultat.” Han läste därför – och då domstolarnas uppgift enligt regeringsformen snarare var att tillämpa och verkställa lagarna än att övervaka att den offentliga makten utövades under dessa – in en begränsning i den oskrivna lagprövningsrätten: Nu hade ju inte bara regeringens ledamöter uppfattat sig som regering, utan detta hade accepterats av talmannen och partierna. Detta ledde inte Petrén till att uppfatta det som att regeringen hade erforderligt stöd, tvärtom: 205 Detta och de föregående citaten frånRÅ1976 Aa 23, s. Aa 9-16. ”Resultatet av den ovan gjorda bedömningen kan enl min mening icke bli annan än den att någon regering enl RF överhuvud aldrig blivit utsedd och att de personer, som i realiteten bildat regeringen, enl RFär obehöriga.” ”En lagprövning – företagen av en domstol – som för till att regeringens legalitet underkännes ligger sålunda utanför det konstitutionella system somRF instituerat. Att låta lagprövningen gå så långt skulle därför icke utan fog kunna betecknas som en revolutionär åtgärd. Man har sålunda att konstatera att rätten icke har något primat i vårt land. Här som i så många andra länder får rätten vika för den politiska makten.” ”Vi står alltså inför det icke helt ovanliga läget att domstolar, myndigheter och enskilda medborgare får finna sig i att grundlagen icke behöver tillämpas när de som har den reella politiska makten är ense om att sätta sig över dennas regler. Detta är den typiska situationen vid allt revolutionärt maktövertagande. Hela statsapparaten, inklusive förvaltningsmyndigheter och domstolar, accepterar i sådana fall den faktiska verkligheten, som innebär att personer i strid med konstitutionens regler sätter sig i besittning av den politiska makten, förutsatt att de visat sig vara starka nog att behålla makten. Rättsliga överväganden av traditionellt slag blir likgiltiga, ty maktsituationen ger den starke också rättslig legitimation.”205
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=