konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 732 lämpas beträffande statsminister och statsråd? Regeringen hade en helt ny ställning: statsråden hade gått från att vara föredragande inför den formellt beslutande kungen till att vara utsedda av riksdagen och i egenskap av regering själva ha del av beslutsbefogenheterna: Petrén replikerade genast mot den närliggande invändningen att det ”angivna betraktelsesättet [var] alltför formalistiskt”, i och med att regeringen redan tidigare rent faktiskt hade agerat så som dess uppgifter kommit att beskrivas i den nya regeringsformen. Ett resonemang där man utick från faktisk maktställning i stället för de båda regeringsformernas beslutsordning ”måste betecknas som utomordentligt farligt”. Att det faktiska maktläget för ett statsråd inte ändrats mycket från den 31 december 1974 till den 1 januari 1975 var alltså irrelevant, och ’regeringen’ var ett nytt statsrättsligt organ: Formuleringen att statsministern och statsråden ”tog sig” befogenheten – en formulering som återkommer ytterligare en gång – att vara regering enligt den nya grundlagen kan knappast leda tankarna till annat än en statskupp. Detta kunde också föras tillbaka på den nya grundlagens folksuveränitetsprincip: ”I och med att huvudfunktionen ändras från att ha varit rådgivare till att bli beslutsfattare, kan icke identitetenmed avseende på posternas benämning framkalla en kontinuitet, som medför att de personer vilka hade befattningar som rådgivande statsråd enl äldre ordning därmed automatiskt övergår i rollen som medlemmar av det nya statsorganet regeringen, vilka också benämnes statsråd. Den bristande identitet beträffande huvudfunktionerna gör en sådan kontinuitet omöjlig.” ”Det framstår därför som klart att kontinuitetsprincipen icke kan åberopas som stöd för att de personer som utnämnts till statsminister och statsråd enl 1809 års regeringsform ägde att vid den nyaRF:s ikraftträdande automatiskt inträda i befattningarna med samma namn enligtRFoch därmed också tog sig befogenhet att enl 6 kap 1 §RFbilda det nya statsorganet regeringen och styra riket.” ”Det ter sig som stridande mot själva huvudtanken i grundlagsreformen, liksom som förut visats mot RF:s ordalydelse, att beträffande den ena av de två reella makthavarna i statsskicket – regeringen – författningsreformens grundprincip icke skulle genomföras. Det är konstitutionellt helt oacceptabelt att i det nya statsskicket den viktiga uppgiften att styra riket, som tillagts regeringen, utövas av personer, vilka till stöd för sina anspråk på att inta denna position icke kan åberopa annat än uppdrag lämnade av den monark, vars formella maktställning det varit reformens huvuduppgift att avskaffa.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=