kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 723 de beträffande frågan ommervärdesskatt skulle tas ut på vissa hamnavgifter. Enligt skattemyndighetens allmänna ombud innebar bestämmelsen ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att göra dittills skattefria tjänster skattepliktiga. Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden instämde och menade att kommunen var skyldig att redovisa utgående mervärdesskatt. Tanken bakom regleringen var följande. Endast den som var skattskyldig för mervärdesskatt kunde lyfta av ingående mervärdesskatt. Ofta hängde skattskyldighet samman med omsättning av skattepliktiga varor eller tjänster, men om den skattskyldige omsatte varor och tjänster som inte var skattepliktiga kunde han eller hon återfå mervärdesskatt som betalats i tidigare led utan att själv erlägga utgående mervärdesskatt. Frågan var om frivilligt inträde i mervärdesskattesystemet innebar inte bara att den som inträdde blev skattskyldig utan också att dennes omsättning av varor och tjänster blev skattepliktig. Regeringsrätten bedömde frågan i RÅ1972 ref. 37. Enligt Regeringsrätten var Gotlands kommun skattskyldig till mervärdeskatt för den omsättning av tjänster, som hamnavgifterna utgjorde ersättning för. Därmed inte sagt att tjänsterna blev skattepliktiga, för något sådant skulle kräva skattelagstiftning enligt 57 § regeringsformen: ”Något beslut av riksdagen förefinnes ej, varigenom eller med stöd varav ifrågavarande tjänster ålagts skatteplikt till mervärdeskatt.”151 Gustaf Petrén – som nu var regeringsråd – utvecklade sin mening. Han framhöll att det inte var möjligt att i efterhand, mot de klara ordalagen i en bestämmelse som handlade omskattskyldighet, intolka en fullmakt för Kungl. Maj:t att även vidga skatteplikten. Att bevillningsutskottet senare uttalat att ett frivilligt inträde enligt rimligen också måste kunna inbegripa skatteplikt för berörda tjänster, saknade därvid betydelse. Utskottets uttalande skulle också innebära att det stod Kungl. Maj:t fritt att efter eget skön förklara tjänsten skattepliktig eller ej, vilket också hade skett genom ett beslut år 1970. Detta skulle inte påverka bedömningen: Han tillade att det enligt gällande statsrätt kunde ifrågasättas, omRiksdagen över huvud taget kunde delegera rätten att bestämma området för skatteplikten. Petrén framhöll att Kungl. Maj:t med stöd av sådana bemyndigan151 RÅ1972 ref. 37. 152 RÅ1972 ref. 37. ”KM:ts ställningstagande kan uppenbarligen icke ändra rättsläget. Det är blott att konstatera att KM:t saknar stöd för sin förklaring i denna del. Enligt § 57 regeringsformen tillkommer beskattningsmakten riksdagen allena.”152
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=