konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 718 kunde jämställas med en formell delegation, och yttrandefriheten enligt 100 § grundlagen var inte kränkt eftersom förbudet var begränsat till att gälla inom militära förläggningar. Även om Høyesterett inte hänvisade till Rt. 1976 s. 1, tillämpade domstolen motsvarande synsätt. Underförstått antogs att Stortinget eller regeringen skulle ha ingripit om de hade ansett att Försvarsdepartementet hade gått utanför sina befogenheter, och då så inte hade skett saknades anledning för domstolarna att ingripa. Även här uppkommer fråga om förhållandet till legalitetsprincipen.138 I Rt. 1992 s. 1401 bekräftades principen, nu med hänvisning till Rt. 1976 s. 1 men inte 1980 s. 1267, i ett fall som rörde frågan om förtydligande av ett dubbelbeskattningsavtal skulle ha skett regeringarna emellan eller om det var tillräckligt att så skett på myndighetsnivå. Förstevoterande uttalade: Om regeringen kunde bevaka sina rättigheter mot myndigheterna, behövde alltså inte domstolarna också göra det. Det problematiska i detta, nämligen oklarheten för den enskilde om rättsläget, diskuterades inte. År 1977 infördes genom kgl. resolusjon en ny liturgi för högmässan i den norska kyrkan, men i ett antal församlingar motsatte man sig beslutet. Genom resolutionen och efterföljande beslut fanns vissa övergångsbestämmelser som gjorde att en del församlingar kunde fortsätta att använda 1920 års liturgi, men den slutliga dispensen gällde bara de församlingar som hade utnyttjat de första övergångsbestämmelserna. Enligt 16 § grundlagen hade kungen ansvar för gudstjänstväsendet. Medlemmar ur tre församlingar menade att kungen visserligen med stöd av den bestämmelsen kunde godkänna en ny liturgi, men enligt lag ankom det på församlingarna själva att besluta ominförande av liturgin i respektive församling. Resolutionen gick därmed utöver vad kungen kunde bestämma och var ogiltig i den delen. Eftersom församlingarna inte hade utnyttjat de 138 Jfr E. Smith 1993 s. 254. 139 Rt. 1992 s. 1401 på s. 1413. ”I plenumsdommen i Rt. 1976 s. 1 har Høyesterett fastslått at når det gjelder grunnlovsbestemmelser som regulerer de andre statsmakters arbeidsområde eller innbyrdes kompetanse, må domstolene i vid utstrekning respektere Stortingets eget syn. Dette prinsipp – som i nevnte avgjørelse er uttalt for regler gitt i formell lov – må etter mitt syn få anvendelse også på et saksforhold som det foreliggende.”139 Granskning av staten och skillnad mellan åsidosättande och tolkning?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=