kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 717 1977 s. 288 (homeopatiska läkemedel), där ett bemyndigandes tillkomsthistoria visserligen inte gav stöd för den att föreskrift som var aktuell låg inom bemyndigandet, men föreskriften ändå – under oenighet – upprätthölls genom en extensiv tolkning av bemyndigandet. I Rt. 1952 s. 1089 (valolja), som hade bekräftats i Rt. 1956 s. 952, hade stortingets delegation av makt till myndigheterna ansetts kräva lägst grad av kontroll från domstolarnas sida. Skälet för detta var att Stortinget själv kunde utöva denna kontroll. I Rt. 1976 s. 1 hade skyddet för den enskildes frihet och säkerhet getts hårdast bevakning och förhållandet mellan statsmakterna lindrigast kontroll av domstolarna; däremellan hade grundlagsskyddet för ekonomiska rättigheter placerats. I några fall uppkom frågor om delegation och yttrandefrihet samtidigt. I Rt. 1976 s. 351 uppkom en fråga om tre värnpliktiga som hade dömts till sex dagars vaktarrest för att i uniform ha deltagit i en laglig demonstration. Militär personal fick enligt en föreskrift från försvarsdepartementet bara delta i demonstrationer civilklädda. De värnpliktiga hade dels ifrågasatt om de dömts enligt lag (96 § grundlagen) och om inte yttrandefriheten gav dem rätt att demonstrera i uniform (100 § grundlagen). Høyesterett gick inte in närmre på frågorna; saken var ganska klar. Eftersom kungen hade den utövande makten och befälet över försvarsmakten kunde han, genom försvarsdepartementet, enligt grundlagen besluta om uniformsanvändning, och de värnpliktiga hade rätt att demonstrera i civila kläder. Vid sådan klar grundlagsenlighet saknades anledning att gå in på de olika normprövningsmarginalernas betydelse.137 Rt. 1980 s. 1267 handlade om ett fall där det enligt en kungörelse från försvarsdepartementet var förbjudet att bedriva politisk verksamhet inom militära förläggningar, något som en värnpliktig ändå hade gjort. Enligt den militära strafflagen var det brottsligt att inte iaktta sina tjänsteplikter, och detta ansåg åklagaren innefatta brott mot förbudet att bedriva politisk verksamhet. Legalitetsprincipen i 96 § grundlagen tillgodosågs genom att den militära strafflagen var tillämplig, men frågan var om begreppet ”tjänsteplikt” verkligen kunde fyllas ut med ett förbud att bedriva politisk verksamhet. Enligt Høyesterett kunde kungen enligt 3 eller 25 § grundlagen meddela en sådan föreskrift, men det var tveksamt om försvarsdepartementet kunde göra det. Motsvarande bestämmelser hade emellertid gällt sedan 1946 och varken regeringen eller Stortinget hade annat än accepterat dem. Detta 137 Jfr ävenRt. 1980 s. 1267.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=