kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 713 visar att yttrandefriheten avvägdes mot motstående rättigheter, vilket ifrågasätter dess preferred position. När yttrandefriheten åberopas gentemot staten blir statens skydd mot kränkningar av människovärdet relevant för avvägningen mot och därmed inskränkningen av yttrandefriheten. Eivind Smith har apropå särskilt Rt. 1978 s. 1072 (invandringsfientlig insändare) diskuterat det tolkningsutrymme som finns beträffande en bestämmelses ordalydelse. Genom fallet blev en straffbestämmelse tolkad så att den ”ganske følbart begrenser dens rekkevidde i forhold til det område den etter sin ordlyd hadde kunnet dekke”.118 Den hade visserligen givits ett ganska brett tillämpningsområde i Rt. 1977 s. 114 (förintelseförnekande lektor) men kanske ett för smalt i Rt. 1978 s. 1072, där uttalandet var grövre och mer agitatoriskt. Av den anledningen har Henning Jakhelln uttalat att det möjligen borde ha blivit motsatt utgång i de två fallen.119 Anders Bratholm har framhållit att insändaren i Rt. 1978 s. 1072 kunde ställa till mer skada än uttalandena i Rt. 1977 s. 114 och att det är märkligt att Høyesterett inte uttryckligen förhöll det andra fallet till det första. Han har också framhållit att 1978 års dom stämde dåligt med en folkrättslig förpliktelse att motverka rasdiskriminering.120 Diskussionen visar att det inte är enkelt för domstolarna att i enskilda fall göra avvägningen mellan yttrandefriheten och rätten att inte utsättas för kränkande yttranden, och det leder till ett ifrågasättande om yttrandefriheten ingick i de personliga frihetsrättigheter som hade starkast skydd enligt Rt. 1976 s. 1. Ett följdmål efter lektorsmålet finns i Rt. 1980 s. 52: Sedan lektorn hade avskedats, gjorde han inför byretten gällande att avskedandet var ogiltigt, men byretten avvisade käromålet eftersom det hörde under arbetsdomstolen. Høyesterett bekräftade att arbetsdomstolarna var domstolar och att lektorn inte genom processreglerna undandrogs rätten till domstolsprövning. Høyesterett anförde vidare att det förhållandet att Arbeidsretten var sista instans – och överklagande till Høyesterett omöjligt – möjligen var grundlagsstridigt men att detta fick prövas av Høyesterett efter Arbeidsrettens avgörande; Høyesterett fick i så fall pröva om överklagandeförbudet skulle åsidosättas. Høyesterett framhöll särskilt att goda grunder talade för att inte hela rätts118 E. Smith 1993 s. 232, jfr även s. 271. 119 Jakhelln 1980 s. 191-195. 120 Anders Bratholm, ”To rettsavgørelser – to syn. Hoaas-saken og Morgenavis-saken – strl. § 135 a” i LoR1980 s. 195-205. 1984 s. 1359. Processuella garantier och statstjänstemans anställningsskydd
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=