konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1070 nella dokument och redan i sig själva ge lagstiftaren stora tolkningsutrymmen. Till denna kategori synes också höra kulturellt inriktade rättigheter för grupper av personer, se beträffande samernas rättigheter Rt. 1982 s. 241 (Alta-älven) ochNJA1981 s. 1 (skattefjällsmålet). Enligt Rt. 1952 s. 1089 (valolja) och 1976 s. 1 (Kløfta) skall domstolarna göra minst ingående kontroller när det gäller förhållandet mellan de andra båda statsmakterna, det vill säga lagstiftande och verkställande makt. Den bärande tanken är att parlamentet själv kan kontrollera att den som fått delegation inte går utöver denna, vilket påminner om den tyska 1800-talstanken att parlamentet kunde bevaka sin rätt mot monarken. Då hade parlamentet inte många effektiva medel för att göra detta, men efter parlamentarismens införande finns sådana. Det finns alltså goda skäl för tankegången. Några ytterligare fall kan föras hit: Enligt JU1853 s. 389 (greve Knuths pension) och NJA1988 s. 15 (Tuveraset) kunde enskild inte grunda en rätt på ett regeringslöfte som inte bekräftats i finanslagen respektive på ett ministerlöfte som visserligen bekräftats genom ett budgetanslag men som inte lett till författningsreglering. Hit hör också fall där det varit fråga om vissa pålagor var skatter eller skulle betraktas som konfiskation, NJA1951 s. 39I-II (kvarlåtenskapsskatt) ochRt. 1955 s. 937 (skatt konfiskation?). Det rör visserligen inte direkt förhållanden mellan olika statsmakter men hur gränsen skulle dras mellan olika rättsinstitut som skulle regleras på olika sätt, se ävenRt. 1952 s. 1089 (valolja). Det handlade inte om att sätta stopp för regleringens effekter utan om på vilket sätt regleringen skulle ske. I UfR1998 s. 800 (Maastricht II) fastslog Højesteret att domstolen kunde pröva om en EG-rättsakt låg utanför de beslutsbefogenheter som överlåtits men att mycket skulle krävas för en sådan slutsats, något som bekräftades i UfR2013 s. 1451 (Lissabon II). Detta är också fall som rör överlåtelse av befogenheter, visserligen inte mellan lagstiftande och verkställande makt utan på ett internationellt plan. Tankegången är uppenbarligen att den lagstiftande makten är närmast att begränsa och återkalla sådan överlåtelse, men att domstolarna kan ingripa i undantagsfall – sannolikt om någon av de fri- och rättigheter som enligt vad som sagts ovan bevakas allra strängast inskränks. 7. Domarens granskning av rent interna förhållanden mellan statsmakterna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=