kapitel 9. avslutning 1065 enskildes personliga frihet och säkerhet, som i Rt. 1976 s. 1 placerades i den kategori rättigheter som bevakades med högst intensitet. Många av de fall som handlar om det norska förbudet mot retroaktiv lag kan kopplas samman med ekonomiska rättigheter, och med kravet på full ersättning vid expropriation. Men retroaktivitetsförbudet kan också kopplas samman med legalitetsprincipen, i de fall som handlar om att betungande lagstiftning inte kan tillämpas före lagens ikraftträdande. I sådana fall har mot lagstiftaren ganska stränga bedömningar gjorts, som i Høyesteretts dom den 27 april 1841 (stämplat papper) ochRt. 1952 s. 932 (lön under suspension). Denna typ av åsidosättanden behöver ändå inte nödvändigtvis vara kontroversiella, eftersom lagen gäller på avsett sätt för framtiden. Detta gäller ocksåRÅ1982 ref. 1:74 (retroaktiv skattelagII) ochNJA2000 s. 132 (partiell grundlagsstridighet I), medan Högsta domstolen i NJA1986 s. 428 (retroaktiv stämpelskatt) förbigick frågan. Legalitetsaspektens betydelse torde kunna förklara Høyesteretts stänga tolkning av förbudet mot retroaktiv lag i Rt. 2010 s. 143 (rederiskatt) och Regeringsrättens stränga krav på skattelagstiftningen i RÅ1972 ref. 37 (inträde i mervärdesskattesystemet). Hit hör också kontroll av att föreskrifter utfärdats av rätt organ och på rätt sätt, samt att de gjorts tillgängliga för dem som skall följa dem. Redan Köpenhamns sjödomstol utförde en sådan kontroll i ett avgörande år 1855, och så skedde också i svenska domstolar med början under 1880-talet, exempelvis NJA1885 s. 381 (brandkårsövning). Alf Ross ansåg att en strängare kontroll borde ha gjorts i UfR1958 s. 955 (transport i tøbrudstiden). Under andra förhållanden har kontrollen varit desto mera återhållsam. Som exempel kan nämnas olika avgöranden under provisorietiden, såsomUfR1886 s. 1136 (provisorisk finanslag) och 1887 s. 142 (tillfällig strafflag), under besættelsen, såsomUfR1945 s. 570 (nödfinanslag) och 1941 s. 1076 (mjölk och grädde) och under rättsuppgörelsen, såsomRt. 1945 s. 13 (Haaland), 1945 s. 109 (Quisling) och 1946 s. 196 (Klinge). Skillnaden kan förklaras med att kraven på legalitet och ’hjemmel’ upprätthålls striktare i fredliga tider än när ett behov av nödåtgärder föreligger. Generellt bör dock kraven för att konstitutionell nöd skall anses föreligga sättas synnerligen högt. Som framgår av UfR1925 s. 277 (hjemmel i Danske lov?) kunde ett visserligen välmotiverat frihetsberövande inte ske utan lagstöd, och i UfR1952 s. 11 (änkepension) kunde inte änkepension dras in utan tillräckligt lagstöd. Fel i ett bemyndigande ledde till att en föreskrift inte tillämpades i NJA1996 s. 370 (finsk-svenska gränsälvskommissionen I). Å andra sidan var i UfR1952 s. 538 (brevhemlighet) bristen på lagstöd inget hinder för intrång i brev-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=