konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1064 bud). De norska, och på senare år de danska och finska, högsta domstolarna har varit desto mer vaksamma på detta område, vilket framgår av bland annat Rt. 1980 s. 52 (avsked av förintelseförnekande lektor), 1984 s. 1175 (sikring I) och 2009 s. 1118 (’statsmakt og prejudikatsdomstol’), UfR1996 s. 1300 (Maastricht I) och 2011 s. 984 (LissabonI). Fastställelsetalan mellan parter (varav den ena kan vara staten) med främsta egentliga syfte att utröna lags grundlagsenlighet har – under närmare angivna förutsättningar – tillåtits i Norge i Rt. 1958 s. 1290 (fastställelsetalan om grundlagsenlighet). HD 2004:110 (överklagande av domaravskedande) hör hit eftersom den finska Högsta domstolen öppnade en klagoväg som lagstiftaren inte hade förutsett. UfR1999 s. 841 (Tvind) hör hit eftersom den åsidosatta lagen hade åsidosatt rätten till domstolsprövning. Den andra sidan av myntet är domarens ansvar för att det inte blir mer än en domstolsprocess om samma sak. Att ett avgjort eller pågående mål hindrar ett nytt är en sedan länge etablerad rättsprincip (rättegångshinder på grund av res judicata ochlis pendens), men åtminstone efter Europadomstolens Zolotukhin-avgörande år 200939 har det blivit tydligt att sådant som kunnat anses som två mål om två olika saker (gärningar) kan vara samma sak i Europadomstolens mening. Den ena prövningen utesluter då den andra. De tydliga ställningstagandena i Högsta domstolens avgörande NJA 2013 s. 502, Högsta förvaltningsdomstolens HFD2013 ref. 71 och den finska Högsta domstolens i HD2013:59 visar att detta numera är ett område där domstolarnas bevakning av rättighetsskyddet är intensiv. Den straffrättsliga legalitetsprincipen är en princip som länge bevakats i Sverige men inte på grundlagsnivå, i Norge har den varit fastslagen i grundlagen och i Danmark bevakas den under beteckningen ’hjemmel’. Domaren kan inte tillämpa betungande regler, i vart fall inte straffrättsliga, utan att detta har varit förutsebart genom att reglerna funnits i form av offentliggjorda föreskrifter. I Rt. 1976 s. 1 (Kløfta) hänfördes förhållandet mellan statsmakterna till den kategori som bevakades med lägst intensitet, vilket också hade skett i Rt. 1952 s. 1089 (valolja). Frågor om legalitet kan på ett sätt röra förhållandet mellan statsmakterna, om parlamentet stillatigande har accepterat att regeringen har reglerat en fråga på ett visst sätt, men det som är i fokus här är förhållandet till den enskilde. Det handlar på så sätt om den 39 Europadomstolens dom den 10.2.2009 i mål 14939/03 Zolotukhin mot Ryssland. 3. Domarens kontroll av legalitet och ’hjemmel’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=