konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1060 avsåg 1) den enskildes personliga frihet och säkerhet, 2) ekonomiska rättigheter och 3) grundlagsbestämmelser som reglerade de andra statsmakternas arbetssätt eller inbördes kompetens. Troligen behöver dock indelningen preciseras ytterligare. Jag noterar att tanken på att olika rättigheter behöver ha olika starkt skydd har förts fram av flera olika författare, såsom Eyvind Olrik, Peter Germer, Carsten Smith och Jens Elo Rytter; även Carl Goos kan nämnas som en föregångare i detta avseende. Det är här fråga om materiellt differentierade normprövningsmarginaler. Materiellt differentierade normprövningsmarginaler ligger i linjemed den diversifierade rättsordningen. Olika grupper av rättigheter, som till exempel processuella garantier eller yttrandefrihetsrättigheter, bör ses i sina sammanhang när de har samma inriktning och syfte. Att göra en uppdelning med olika formella marginaler för samma rättighet bara för att den är förankrad i olika källor är alltför konstruerat. Jag anknyter hellre till den typ av principer som behövde användas i tidigare skeden, när olika rättsordningar gick in i varandra och behövde avvägas mot varandra. Mitt angreppssätt kan säkerligen ifrågasättas. Ett tydligt exempel på ett annat angreppssätt finns i följande citat, som bemöter argumentet mot uppenbarhetsrekvisitet att det är egendomligt att en svensk lag skall sättas åt sidan så snart den strider mot EU-rätten men upprätthållas även om den med stor sannolikhet står i strid med svensk grundlag: Detta skrevs innanEU:s rättighetsstadga började gälla, vilket man bör ha i minnet vid tolkningen av citatet. Jag har ändå svårt att följa vad detta ’vi’ avser. ’Vi’ beslutar ju inte med enhällighet i Sverige, utan det kan finnas majoriteter och minoriteter. Och på det sättet går också oftast beslutsfattandet i EUtill, där är ’vi’ juEU-medborgare. Oavsett om en frihet eller rättighet följer avEU-rätten, EKMReller grundlagen, är det fråga om spelregler som 34 Lambertz 2007 s. 817. Hänvisningen är till SOU2007:85. ”Närmare besett är detta argument enligt min uppfattning ganska svagt. Det rör sig i varje fall inte om en ’inkonsekvens i rättsordningen’, som expertgruppen till synes oreflekterat hävdar i sin rapport (s. 61). Vi har en förpliktelse gentemot gemenskapen att följa EG-rätten, en förpliktelse i förhållande till många andra stater och deras medborgare. Vi delar EU:s rättsordning med dem, och vi måste alla följa de förpliktelser som vi har åtagit oss mot varandra. Den svenska grundlagen, däremot, innefattar inte någon förpliktelse mot andra, bara mot oss själva. Vi kan därför själva bestämma hur denna förpliktelse närmare bestämt skall utformas och vad som skall ske när det kan ifrågasättas om lagstiftaren har brutit mot den.”34
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=