kapitel 9. avslutning 1057 argument för försiktighet. Medvetenhet hos lagstiftaren om att domstolarna utför sådan prövning när det är påkallat, kan – om det konstitutionellt kritiska dömandet inte är så återhållsamt att det i realiteten inte existerar – innebära att lagstiftaren kontinuerligt överväger lagstiftningsbehoven. Även om det är begripligt och rimligt att domstolarna kommit att bli återhållsamma just när lagreformer eller större ’ordningar’ står på spel, är det desto mera problematiskt när denna återhållsamhet återverkar på enskilda fall, där det bara är just det enskilda fallet som påkallar grundlagstillämpning. Det finns en rad fall där man möjligen hade kunnat förvänta sig att grundlagen hade lett till en annan bedömning just i det enskilda fallet eller där ett åsidosättande inte hade lett till några mer politiskt viktiga reformer hade åsidosatts: I Danmark finns några fall där åsidosättande i ett enskilt fall hade kunnat ske utan att det hade lett till att en lag mer generellt hade åsidosatts utan snarare kompletteras, såsom i UfR1952 s. 538 (brevhemlighet) och 1956 s. 211 (intagen på Åndssvageanstalt). I Norge kan som exempel anföras Rt. 1950 s. 831 (beskattning av expropriationsersättning), i Sverige NJA1954 s. 144 (tobaksexport), 1988 s. 15 (Tuveraset) och 1993 s. 260 (brottmålstaxa). I NJA1964 s. 471 (butiksstängning) fanns ett tydligt exempel på en sammanblandning av dömande och förvaltande funktioner. Högsta domstolen kunde mycket väl ha gjort en bedömning i det enskilda fallet och bekräftat eller förkastat myndighetens ställningstagande efter sakprövning av skälen bakomdet. Detta hade inte lett till något generellt åsidosättande av ordningen (som hade gällt imånga decennier) utan till att myndighetens bedömning hade frångåtts i en sannolikt liten grupp enskilda fall. Det kan misstänkas att återhållsamheten i de fall där det enskilda fallet berör en generell lagstiftning har smittat av sig på de fall där en verklig bedömning i det enskilda fallet kunnat göras. Redan Høyesteretts dom den 10 december 1822 antyder en viktig slutsats: i det enskilda fallet blir skillnaden mellan åsidosättande och grundlagskonform tolkning underordnad. Denna typ av tolkning förekomockså ide svenska och finska domardiskussionerna på 1850- och 1860-talen samt hos Scheel vid samma tid. Den grundlagskonforma tolkningen har återkommit i ett antal fall, inte minst kan nämnas sambandet med partiell grundlagsstridighet i NJA2000 s. 132 och 2005 s. 33 (partiell grundlagsstridighet I ochII). Normprövningsmarginaler, åsidosättande och konform tolkning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=