konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1056 typ av diskussioner i domskälen. Høyesterett har å sin sida i Rt. 2000 s. 996 (Bøhler) uttalat sig för att domstolen skall resonera som Europadomstolen men samtidigt beakta traditionella norska värdeprioriteringar. Uttalandet har kritiserats men ger viss vägledning. På samma sätt som i den nya lydelsen av 11 kap. 14 § regeringsformen kan dock man konstruera de båda faktorerna som skall avvägas mot varandra så att de lutar åt samma håll: riksdagen är allra främst som lagstiftare när den stiftar grundlag, som dessutom skall gå före lag, och fri- och rättighetsskyddet är en klassisk norsk värdeprioritering. Man kan fortsätta konstruera denna typ av argument: Om grundlagen är utgångspunkten, borde det inte vara domarnas sak att tolka denna inskränkande. Om domarna presumerar att de röstberättigade medborgarna står bakom lagen i stället för att låta dem ta ställning i ett förfarande för grundlagsändring, skulle det kunna beskrivas som att domstolarna går för långt i sina bedömningar. Det borde då snarare vara grundlagsstiftarens sak att inskränka grundlagen, om så anses önskvärt. Att grundlagsstiftning är komplicerat och att en viss ändring kanske kräver ändringar också avEKMRoch EU:s rättighetsstadga är snarare ett argument för än mot att skyddet skall upprätthållas strikt, om man utgår från att det finns en anledning till att denna typ av regler är svåra att ändra – och om det behovet uppkommer borde ett antal varningsklockor ringa.27 Då tydliggörs också rättighetsskyddets funktion, nämligen att skydda minoriteter och individer. Även om exempelvis dubbelbestraffning i vissa fall anses politiskt önskvärt, gör det ju inte bördan lättare att bära för den enskilde att de olika straffen döms ut i skilda förfaranden. Här blir frågan om grundlagsstiftaren och lagstiftaren är samma lagstiftare som lagstiftar i olika former eller olika lagstiftare åter relevant. Om den rättskultur som definierar förståelsen av grundlagen inte entydigt ser grundlagen som överordnad tillämpas lätt en normprövningsmarginal, sommedger att lagen är grundlagsenlig; är inom en ”möjlig tolkning” av grundlagen som det uttrycktes i Sverige i samband med 1979 års grundlagsreform. En författningsdomstol kan antas ha ett tydligare mandat att åsidosätta denna typ av lagstiftning om den är grundlagsstridig, men normprövningsmarginaler har förekommit även hos Bundesverfassungsgericht.28 Som Högsta domstolen anförde i NJA2013 s. 502 kan åsidosättanden av ’ordningar’ föranleda både rättsliga och praktiska problem, och det är goda 27 Jfr Laffranque 2012 s. 118-119. 28 Jfr Kessel 2011 s. 57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=