kapitel 9. avslutning 1053 syn till en lagreglerings helhet också måste tas och att inte varje orimlig konsekvens för enskilda kan innebära grundlagsstridighet. Intressant här är att Høyesterett lyfte frågeställningen, men den kunde ha utvecklats ytterligare. Jag vill snarast framhålla det motsatta förhållandet: hänsynen till lagregleringens helhet borde någon gång kunna medföra åsidosättande i ett fall som enskilt är mindre ömmande men där de grundlagsstridiga konsekvenserna på ett mer generellt plan är tydliga, varemot en lagreglering som i de flesta fall inte leder till några grundlagsrelaterade problem i vissa enskilda fall ändå måste vika för grundlagen. Vad som är tydligt när norska Høyesteretts praxis blir mera vacklande mot 1800-talets slut och i början av 1900-talet är att det enskilda fallet ställs inför reformlagstiftning på ett sätt som gör det enskilda fallet till symbolfall, samtidigt som det var mera oklart vad i grundlagen som bevarade sin aktualitet. Det enskilda fallet handlar inte längre om att avgöra det på ett sätt som gör att grundlagen kan tillämpas i just det fallet, utan det blir – reellt – en fråga om åsidosättande av en lag som helhet eller en hel av lagstiftaren inrättad ’ordning’. I denna situation blir också domarna mera återhållsamma, såsom framgår exempelvis av Rt. 1918 I s. 401 (den stora koncessionssaken), Rt. 1955 s. 937 (skatt konfiskation?); serienUfR1912 s. 545 (tiondeavlösning), 1921 s. 148, 1921 s. 153 (länsavlösning I och II), 1921 s. 644 (fæsteavlösning) och 1952 s. 797 (Ahlefeldt-Laurvigs fastigheter) samt UfR1935 s. 1 (domarpensionering), 1965 s. 293 (hyresregleringen), 1972 s. 189 och 192 (privat skog? respektive privat strand?), 1994 s. 536 (konstitueret dommer) ochNJA 1951 s. 39I-II (kvarlåtenskapsskatt), 1961 s. 253 (valutalagen I), RÅ1981 ref. 2:14 (den samlade skoldagen), NJA1992 s. 337 (det fria handredskapsfisket), NJA2000 s. 622 (skattetillägg och dubbelbestraffning I), RÅ2009 ref. 94 (skattetillägg och dubbelbestraffning III) ochNJA2010 s. 168 I-II (skattetillägg och dubbelbestraffningIV). Vad detta visar är att det relevanta är om ett visst förfarande eller en viss reform åsidosätts. I NJA1984 s. 648 (återkrav av bostadsbidrag) handlade det om ett vanligt sätt att från lagstiftarens sida dra gränsen mellan gynnande och betungande föreskrifter, och ett åsidosättande skulle leda till ett stort lagstiftningsbehov, något som tydligen hade en återhållande verkan. Till kategorin kan också räknas de båda fallenUfR1967 s. 22 och 1971 s. 299 (Den arnamagnæanske stiftelseI-II), som rörde en viktig utrikespolitisk fråga. ’En hel ordning’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=