konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1052 skrifter i bland annat NJA1885 s. 381 (brandkårsövning) är exempel på detta, se ocksåNJA1996 s. 370 (finsk-svenska gränsälvskommissionen I). Slutsatsen gäller också specialfall som av någon anledning legat utanför vad normgivaren föreställt sig, som den mosaiska trosbekännaren som i UfR1899 s. 46 slapp betala avgift till Folkekirken, eller fall där någon annan bristande eftertanke hos lagstiftaren kunnat konstateras: NJA1984 s. 868 (andel i fastighet), RÅ1993:10 (bensinberedskapslager), NJA1993 s. 234. Detsamma gäller att tryckfrihetsförordningens bestämmelser gavs företräde framför militärt disciplinansvar i NJA1901 s. 208. Synsättet kan också appliceras på mål om olika typer av ersättningar, se UfR1908 s. 29, UfR1952 s. 11, UfR 1961 s. 558, RÅ1943 ref. 30, NJA1949 s. 537, NJA1992 s. 337 och även frihetsberövanden utan lagstöd, seUfR1925 s. 277, dock inte under besættelse, seUfR1941 s. 1070. Det fallet visar tillsammans medUfR1941 s. 1076 samt Rt. 1919 s. 449 och 1962 s. 369 att det kan påverka bedömningen i ett enskilt fall om krigs- och krisförhållanden tillräckligt starkt föranleder det. Slutligen kan nämnas att vissa grundlagsbestämmelser är sådana att de redan genom sin formulering är direkt tillämpliga i domstol, medan andra mera riktar sig till lagstiftaren. Som exempel kan nämnas den danska grundlagsbestämmelsen om domstolsprövning av frihetsberövanden, jfr UfR1925 s. 277 (hjemmel i Danske lov?), och många bestämmelser i den svenska tryckfrihetsförordningen. Den rättsprincip som Høyesterett grundade sin dom den 10 december 1822 på – att tjänstemän inte kunde fråntas tillerkända förmåner – hade visserligen generell tillämpning, men de förutsebara rättsverkningarna sträckte sig till ett begränsat antal fall och lagen åsidosattes inte utan förenades med ersättningsskyldighet. 1845 och 1866 års domar kan beskrivas på liknande sätt, liksomNJA1907 s. 188 och 1910 s. 277. Här bör noteras skillnaden i angreppssätt mellan länderna – tjänstemännen i NJA1928 s. 88 och 1934 s. 515 hade inte samma framgång som de norska i sina mål, även om rättstillämpningen i NJA1954 s. 532I-II (civila avlöningsreglementet II) påminner om den norska. Det finns tillräckligt många exempel för att slutsatsen skall vara denna: Om grundlag (EKMRetc.) och lag (eller andra föreskrifter) har stått mot varandra i ett enskilt fall, har det inte varit något främmande för många nordiska domare att anse grundlagen överordnad och låta denna få fullt genomslag gentemot lägre föreskrifter. Høyesterett anförde i Rt. 2006 s. 293 (retroaktiv skatt II) att bedömningen av grundlagsstridighet måste ske konkret för parterna i saken, och i Rt. 2010 s. 143 (rederiskatt) tillades att hän-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=