kapitel 9. avslutning 1049 danska tveksamheten inför lagprövningen i det arbete som ledde fram till 1953 års grundlag och det svenska betonandet av enhet framför maktdelning i anslutning till att 1974 års regeringsform antogs inte har kunnat sedimentera ned i rättskulturen på samma sätt sommaktdelningen i 3 § i den danska grundlagen och i det svenska konstitutionsutskottsbetänkandet av år 1809. Den slutsats som kan dras är att det har funnits en stor frihet att uppfatta grundlagarna på olika sätt. Även om varje konstitutionell teoribildning har haft en sluten karaktär har grundlagarna varit öppna för påverkan och tolkning utifrån olika teorier. Trots att maktdelningen uttryckligen definierades i en portalparagraf i den danska grundlagen och i kapitelindelningen i den norska har det inte inneburit ett klarläggande av att statsmakterna var sidoordnade förrän en domstol dragit den slutsatsen, jfr UfR1999 s. 841 (Tvind) och Lassons votum år 1866. Något uttryckligt klarläggande av att grundlagen är överordnad finns inte förrän i 11 kap. 14 §och 12 kap. 10 § i den svenska regeringsformen i 2010 års lydelse, även om det är formulerat som att grundlag ”går före” lag. I Fig. 2 på s. 86 har jag strukturerat de olika typerna av rättsordningar som jag diskuterar och två olika domartyper. Som framgår finns det möjlighet att anta att det finns rörelser mellan de olika fälten. Tanken med detta avsnitt är att diskutera i vad mån ett konstitutionellt kritiskt dömande kunde konstitueras ur rättskulturen eller i vad mån det fanns begränsande faktorer i form av lagstiftarlojalitet. Omvänt kan man förstås diskutera om lagstiftarlojalitet konstituerades och konstitutionellt kritiskt dömande begränsades. Det beror på en annan rättskulturell fråga, nämligen vad som är utgångspunkten – konstitutionellt kritiskt dömande (att domaren i varje mål granskar lagens grundlagsenlighet och inte utgår från att sådan föreligger) eller lagstiftarlojalitet (att domaren utgår från att lagen är grundlagsenlig och bara prövar om så är fallet om det finns särskild anledning till det). Det finns tydliga tecken på att angreppssättet historiskt sett oftast har varit det sistnämnda. Det finns inget som hindrar att det förstnämnda skulle kunna vara det vanliga angreppssättet.16 16 Jfr att i brottmål har åklagaren väl i gärningsbeskrivningen så gott som alltid åberopat rättsfakta som stämmer med straffbudets rekvisit, men ändå kontrollerar domaren (utöver sedan att rättsfakta är bevisade) att inte något rekvisit i straffbudet saknas bland rättsfakta. 4. Domarkultur och domarattityder
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=