kapitel 9. avslutning 1047 är därför att oklarheten, de motstridiga rättsfallen, de motstridiga doktrinuttalandena, de många debatterna om lagprövningens existens, samtliga kan förklaras av att det inte har rått enighet om statsmakternas ställning i förhållande till varandra och om normtypernas förhållande till varandra. Under de senaste 20 åren uppfattar jag det som att klara ställningstaganden för den begränsade statsmakten med kontrollmekanismer har vunnit allmän acceptans. Inom respektive rättsordning är grundlagen hierarkiskt överordnad. Men den finns i ett sammanhang som inte gärna låter sig beskrivas i form av hierarkier, i en diversifierad rättsordning där individens fri- och rättigheter har särskild tyngd. Dessa definieras genomEKMR, EU:s rättighetsstadga och nationella grundlagar på ett sätt som har beskrivits som en treenighet, med varsin högsta domstol vilka också skall agera i treenighet.15 Den nära till hands liggande slutsatsen att statsmakten därmed skulle ha försvagats så att den inte kan agera kraftfullt kan dock inte utan vidare dras; i stället definieras också genom individens fri- och rättigheter statsmaktens plikt att agera. För att tydliggöra analysen av vilka synsätt som sedimenterade ned i rättskulturen under olika tidsperioder kan påverkan av, och inspirationen från, utomnordisk rätt användas. Vi ser således tidigt att idén om grundlagen som överordnad norm kom från amerikansk rätt. Där manifesterades den i Marbury v. Madison, men den spreds till Norden genom Tocqueville och Story. Särskilt tydligt passade detta tänkesätt i norsk rättskultur, och även om samma tankemönster gjordes känt i Sverige fick det inte samma effekt. Den tyska doktrinen, både före och inom den statsrättsliga positivismen, dominerade i Sverige och Finland, även om den monarkiska principen inte riktigt kunde tillämpas. Doktrinen kunde dock modifieras så att den passade en stat som byggde på motsättningen mellan monark och folkrepresentation. Det är tydligt att tankar och idéer från utländsk rätt kunde anses direkt tillämpbara på den egna rättsordningen. Efter sekelskiftet 1900 tog doktrinen en annan inriktning. Med de nationella lagstiftarnas ökade legitimitet var det svårt att hämta in utländska teorier och låta dem gälla som rätt. I stället användes utländsk rätt som exempel, och så var fallet under stora delar av 1900-talet: Den amerikanska högsta 15 Julia Laffranque, ”Who Has the Last Word on the Protection of Human Rights in Europe?” i Juridica International XIX/2012 s. 117-134 på s. 132. Sedimentering av synsätt genom olika aktörer
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=